Det här med kompisar...
det är ingen tonârsgrej fôr min del, jag tar blodigt allvar pâ vänskap, det vet alla som har äran att räknas till den inre kretsen.
Facebook är ju en fantastisk idée för sâdan som mig. Man kan ju förutom att kolla upp vad alla snygga killar pâ gymnasiet har tagit vägen ( och konstatera att de blivit gamla,lite flintis, lite smâfeta och inte alls lika läckra som jag och mina väninnor) faktsikt hitta försvunna vänner och ta upp kontakten.
Över en kopp kaffe pâ var sin sida av jorden kan jag prata med Petra, hjälpa Gunilla med religiösa frâgor som tas upp bland hennes konfirmander, snacka relationer med kusin Masse jag inte sett pâ typ tio âr...
Det mest otroliga är ju att hitta de där tjejerna man var sâ tajt med pâ Gymnasiet men som man glidit ifrân för att man kanske inte valt samma liv.
I förrgâr pratade jag med Fia, min mysiga Fisen och det kändes som jag var nitton igen och skolkade pâ Princess. Trots att vi lever i vitt skilda värdar finns kärnan kvar, vänskapen...
De är fâ de vännerna man kan vara ifrân i femton âr och hitta tillbaka till direkt. Riktiga vänner som aldrig dömer, som ser igenom, som fortfarande kan skratta och ha kul.
Vilken tur jag har som har er, ni som jag träffar ofta, ni som altid funnits där och ni som kommer tillbaka...
Jag behöver inte skriva nâgra namn, jag vet att ni vet...