Jag har alltid fascinerats av människors utstrâlning och hur den pâverkar omvärlden.
En del människor gâr igenom livet och fäster sig bara vid det negativa, när de âldras fâr de rynkor av ihopknipna munnar, läpparna smalnar och skrattrynkorna uteblir...
Positiv och negativ energi... Jag vet inte om det kan tränas upp, jag tror faktiskt att det är medfött. Nu när vi anställt tjejer att svara i telefonen har vi försökt att hitta de med "positive attitude". Lika väl som tjuriga människor sprider sin negativism sprider ju de positiva glädje och framgâng.
Igâr kväll innan jag somnade funderade jag pâ att jag faktsikt närmar mig fyrtio. Medelâldern-toppen pâ krönet. Jag stâr med nästippen över den lânga nerförsbacken.
Det är nu man sammanfattar livet pâ jorden hittills, dâ man undrar om man njutit tillräckligt, spenderat tiden med saker man gillar och det är nu kvinnor och män fâr en knäpp när de inser att de aldrig gjort vad de egentligen velat och drar med en partner som är tjugo âr yngre och startar nytt liv...

Jag hör till dem som älskar livet. Ibland undrar jag var denna livsglädje kommer ifrân. Jag bestämde mig ganska tidigt för att ha kul och har alltid vägra att finna mig i situationer som jag vantrivts i.
Självklart har jag som alla andra haft tunga mörka mânader, men eftersom jag alltid haft känslan av att livet är kort har jag för det mesta snabbt hittat ork och skyndat mig att mâ bra igen...
När en dag har varit dâlig känns det alltid som slöseri.
Sâ igâr innan jag somnade kom jag fram till att de första fyrtio âren varit härliga, spännande, fulla av kärlek kantade med besvikelser och nâgra brustna hjärtan, och att jag faktsikt är lycklig.
Nästa etapp känns inte lika häftig, hur kul kan man egentligen ha som femtioâring?
Kan man inte fâ tio bonusâr mellan trettio och fyrtio?