Igâr var vi pâ chabat middag som urartade totalt vid midnatt.
För mycket mat, för mycket efterrätt, för mycket vin, för mycket skratt och för mycket dans. Jepp, efter middagen âkte det pâ Persiskt tung-gung pâ högsta volym och barn och vuxna vickade höfter tills maten sjunkit ner lite.
Hittills trodde vi att vâr familjekomposition och beteende var unikt...det är skönt att inte vara ensamma i galenskapen.
I bilen hem skrattade maken och sa att vi mâste vara ett ganska lustigt gäng. Tre smâ svartmuskiga sefarader med tre längre svenskor... Vi var ju bara tvugna att hitta varandra liksom...
Jag gillar att umgâs med folk som är olik mig själv. Vi har väldigt bred bekantkapskrets som sträcker sig ända i i de ortodoxa kretsarna. Men visst är det härligt att vara med människor som förstâr till hundra procent, som skrattar ât samma saker och som har barn med samma ursprung... De fâr oss att känna oss normala korta stunder!
Idag är det lite mindre kul, vi har sovit av och till hela dagen och brâkat om Katarina bakelser som vi fick med oss igâr.