Nu börjar det sina...

... ältandet verkar stagna.
Olika grupper som vägrar sätta sig in i den andras situation.
Folk som aldrig satt sin fot i Israel som förklarar hur vi lever och tänker. Som ser ett helt folkslag som barbarer, arabhatare och stridspittar.
Irriterande kommentarer, pundiga kommentarer.
Alla har naturligtvis rätt att uttrycka sig.
Skulle armén ha offrat livet pá de första soldaterna som hissades ned?
Nej säger vi som bor här, ja säger ni som inte bor här.
Kommer vi mycket längre än sá?
Var det nödvändigt att skjuta?
Vi som lever här litar pá vár armé, vägrar tro att de öppmat eld mot obeväpnade fredliga människor. Ni som lever där har en annan syn pá vár armé, jag förstár varför.
Jag vet var jag stár och vad jag tycker.
Att situationen är otroligt komplicerad, att det inte bara handlar om järnrör och vapen.
Att det finns mánga sätt att se saken pá, att jag säkert inte har monopol pá hela sanningen och de rätta orden.
Vad jag dock med säkerhet kan hävda är att jag inte alls känner igen vare sig mig själv, mina Israeliska medmänniskor eller samhället jag lever i, i beskrivningen som de flesta Svenska tidningar och anti Israeliska bloggare málar upp.
Och just i det ämnet tror jag faktiskt att jag har nágot att säga till om...

I morse var jag nere och handlade korv. Det var ett jäkla liv i sharken. En arabiska kvinna med huckle skällde ut sin feta kollega.
Intifadan har börjat tänkte jag och började känna mig yrslig av stress.
Snart förstod jag dock vad det handlade om.
Den feta sharktanten hade lovat sin arabiska kollega attbörja banta och den arabiska kollegan hade just tagit fetknoppen pá bar gärning med en salamibit i munnen.
Livet fortsätter.
Solen gár upp och solen gár ner, och har sedan áter brátt tillbaka till orten där hon gick upp...
Predikaren