Jag ser att terrorhotet ökar i Europa.
Under mina âr i Paris upplevde jag terror för första gângen.
Uppväxt i Nyköping var bombhotning av högstadieskolan det närmaste jag kommit ett terroristattentat.
Jag vet inte om ni minns sprängningen i St Michel den 25 juli 1995. Det var "mitt tâg" som sprängdes, av nâgon underlig anledning som man kan välja att kalla ödet eller slumpen arbetade jag inte den dagen. Jag satt klistrad farmför tv:n och sâg bilder som sitter som berget 15 âr senare. Blodiga halvnakna människor i chocktillstând som irrade omkring bland bârar...
Den 17 agusti samma âr exploderade en bomb vid triumfbâgen, den 3:e september ännu en pâ en marknad i elfte arrondisemanget.
4 andra bomber exploderade pâ olika metrostationer och marknader under 6 fruktansvärda veckor. Det är svârt att beskriva känslan, den släpper inte förrän man kommer innaför dörren. Man är rädd hela tiden, pâ tâget, pâ bussen, i affären, pâ bio,- samtidigt finns en slags ilska som gör att man vägrar sluta leva som vanligt.
Under denna tid arbetade jag pâ ett museum mitt i Paris som guide. Hela bygnaden ägdes av en ganska stroppig adlesfamilj, särskilt fadern var näst intill avskyvärd.
En morgon finner den redan ganska uppskruvade portvakterskan en stor väska i trappuppgângen.
Ingen syntes till och eftersom museet ansâgs vara i farosonen för attentat ringde hon genast polisen.
De kom som skottspolar och sprände väskan med hjälp av en robot.
Väskan var i själva verket en golfbag- utan sprängämne, men hur skulle vi kunna vetat det?
En dov "poff", lite rök och sâ den stroppiga adelsmannen, vattenkammad och iklädd full golfmundering som släntrade ner för trappan pâ sitt vanliga överlägsna sätt.
Han kastade en slö blick pâ den spända församlingen, vände sig till den vid det laget darrande portvakterskan;
- Madame, har ni händelsevis sett min golfbag?
Vissa stunder i livet kräver en enorm självkontroll- nâgot jag aldrig haft.
Jag skrattade sâ jag grät.
6 kommentarer:
Ja, hur vet man vad som är allvar och inte? Terrorister som inte har några begränsningar, ett vanligt liv som måste levas... Jag upplever det här hotet som reellt, om än inte med huvudfokus på Stockholm. Men hur undviker man dessa attacker? Hur undviker vi ett värre och värre uppblossande hat mellan extrema muslimska terrororganisationer och västvärlden? Vart tar framtiden oss? Det finns många tillfällen att undra...
Usch ja, jag kommer ihåg det. Jag jobbade i Paris den sommaren men var i Biarritz när första bomben smällde. Kommer ihåg när vi kom tillbaka till ett öde augusti-Paris med plomberade papperskorgar i metron, det kändes helt overkligt. När nästa bomb smällde var jag tillbaka i Sverige igen.
Trots ditt allvarliga inlägg om terrorism så kan jag ändå inte låta bli att skratta åt din ex-chef!
Terrorism är en cancersvulst på samhället oavsett vart i världen det sker!
När ska man veta vad som är allvar och inte??? Det känns otäckt och mycket diffust. Utvecklingen vi har här är otrevlig,,
Och under alla år jag har bott i Israel har det sprängts så mycket bomber på bussar, tåg, restauranger, mitt på gatorna, på vägarna osv så jag kan inte komma ihåg alla. 2001-2003 var ett helvete. Bara på dessa tre år var det mer än 100 olika självmordsbombsdåd. Det kändes som att varje gång man satte på 'TVn var de tvugna att avbryta pga terrordåd. Jag är så glad att muren står där den står. Ett med det bättre som har hänt i det här landet!
http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_Palestinian_suicide_attacks
Freedomtravel:nej, man vet inte, det är terroristernas trumfkort, att fâ folk att känna sig osäkra ända in i sitt eget hus...
Karin; Särskilt tunnelbanan var fruktansvärd, folk blev hysteriska med väskor pâ golvet.
Tove; Vet du vad, det är ett av de starkaste minnena frân den tiden tillsammans med St Michel attentatet, resten har hjärnan sorterat undan lite.
Katarina pâ Filippinerna;
Ja usch, visst är det läskigt!
Katarina i Holon, tack för länken, fruktansvärt! Ja, muren känns onekligen trygg, det tycker jag ocksâ.
Skicka en kommentar