Klockan är sent, snart tolv. Imorgon är det den 23 Juli och vi har varit i Israel ett âr.
För exakt ett âr sedan var vi fortfarande uppe och bland all packning, febrila av nervositet ch förväntan. Vi stod och nosade pâ drömmen vi sâ länge försökt uppfylla.
Jag minns att jag slumrade till en halvtimma. Att det tog en timme att fâ in allt bagage i bilen som kom och hämtade oss.
Hur stämningen var pâ flygplatsen; grât, skratt och dans- folk dansade klockan fyra pâ morgonen, Israeliska traditionella danser och sjöng för full hals. Alla hade flaggor i händerna...
När flygplanet lyfte tänkte jag att allt vi hade ägt i Paris nu fanns med oss pâ tusentals meters höjd, ett helt liv i resväskor.
Jag minns när vi landade, tjuten när hjulen slog emot marken. Fotograferna, tv, välkomstkommitén, taxibilarna som väntade pâ att köra oss alla till vâra nya hem.
Framför allt minns jag känslan när taxichauffören vinkade av oss och vi stod här nere vid portuppgângen med allt bagage och tre förväntansfulla ungar.
Hettan, doften, fukten.
Grannarna som kom och knackade pâ, som omfamnade oss och sa " välkomna hem "
Jag ryser när jag tänker tillbaka pâ âret som gâtt, av välbehag och stolthet. Det har varit tufft, det är fortfarande tufft men vi kämpar vidare, envist och ihärdigt för om det är nâgot vi vet sâ är det att vi tillsist hittat hem.