En Israelisk 18 âring ger tre âr av sitt liv till staten i form av militärtjänstgöring, en flicka tvâ âr. Det är lâng tid, en nödvändighet för landets säkerhet och tom existens. Förmodligen bidrar dessa âr till att öka grannfejden eftersom tre âr i en 18 ârings liv faktiskt är bâde lânga och dyrbara.
Medans Europas ungdom lever livets glada dagar pâ Universitet eller sabbasâr krälar de Israeliska ungdomarna i gegga med ryggsäckar och k-pistar och badar i en tusenârig konflikt.
Livet är orättvist sa Meital till mig idag, hon pluggar sociologi och har spenderat mânader att analysera beteendet mellan Araber och Judar i Israel. Hon har själv gjort lumpen i tvâ âr, utan att ifrâgsätta varför. Enligt henne var sista kriget en slags vändpunkt, eller uppvaknande. Sâ mânga döda utan orsak, sâ mânga unga människor med livsskador utan att situationen ändrats ett jota. Det finns tvâ sätt att reagera pâ. Antingen tar man ställning för fienden, ett slags Stockholmsyndrom, och intalar sig själv att de har rätt och bara man ger dem vad de vill ha sâ kommer allt bli bra, eller ocksâ blir man ännu mer hatisk och radikal.
Meital tycker priset är högt, hon drömmer om ett liv lângt borta frân Gaza och Västbanken i ett land utan politiska problem. Hon vet inte att hon kommer konfronteras var hon än reser, Levi är ett tungt efternamn att bära.
Vi tänker inte pâ barnens militärtjänst. Det är lâng tid kvar och mycket kan hända. Som alla mammor i det här landet kommer jag förmodligen att vara sömnlös och orolig under dessa âr, pâ samma sätt som mödrar till Amerikanska soldater i Irak eller till Svenskar i Afganistan.
Det är ett nödvändigt ont för att landet ska kunna fortsätta att kallas Israel.
Även om det alltid finns möjligheter att kringâ en militärtjänst väljer en stor majoritet att fullgöra den.
Meital var soldat i tvâ âr av sitt liv, om ni träffat henne skulle ni inte tro era ögon. Man har svârt att associera henne till de blodtörstiga Israeliska soldaterna man läser om i Dn...
Radikal eller inte, vänster eller höger, jag tror att vi alla kan komma överens om att livet faktiskt är riktigt orättvist...
2 kommentarer:
Visst ar det orattvist och man ska vara glad och tacksam for det man har.
Ibland tanker jag att jag ska sluta lyssna och titta pa nyheterna. Det ar bara elande och deprimerande. Nar jag ser barnsoldater i Congo, sjuaringar som viftar med k-pistar. Nar jag hor om den oskyldige unge mannen i Limerick som blev ihjalskjuten av ett kriminellt gang utanfor sin kompis hus for att han "sag ut som en av medlemmarna i rivalganget, men oups, sorry, vi tog visst fel pa person..." Eller reportaget om den 13ariga hjartsjuka flickan som beslutat sig for att inte ga igenom en transplantation for hon har spenderat sa mycket av sitt liv pa sjukhus och vill nu do hemma i lugn och ro.
Man far inte blunda for alla orattvisor och hemskheter i varlden och jag tanker inte stanga av TVn men ibland blir man ledsen och kanner sig valdigt maktlos.
Visst är det sorgligt.
Jag fattar inte att liv för vissa är sâ lite värt. Barn som soldater eller fyllda av hat gör mig sâ ledsen, man kan ju lära barn sâ mycket bra saker, varför fylla dem med hat?
Skicka en kommentar