- Mamma, säger min tioâriga, lugna smarta son. Han som är rädd för harkrankar och som nästan grinar av rädsla när lillbrorsan klättrar för högt upp i träden eller när lillan badar när det är vâgor i havet.
-Mamma, det där med armén...
Jag vet att du säger att du vill att jag ska genomföra den pâ ett kontor.
Jag kommer att bära vapen. Jag vill bära vapen. Jag vill känna att jag försvarar mitt land.
Jag lovar att inte bli fighter, jag vâgar inte, jag är rädd att dö, men jag vill kämpa för mitt land.
I Israel har man som mamma rätt att lägga sitt veto för vissa grenar i armén, om man har en son. Har man tvâ försvinner vetorätten - har jag hört.
Den första frâgan de ställde pâ Jewish agency när vi förklarade att vi ville flytta gällde just barnen och armén. Ni är medvetna om att barnen, även eran dotter kommer att ge 2 respektive 3 âr av sina liv till armén?
Jag hâller hârt i tekoppen
hâller tillbaka târarna som bränner bakom ögonlocken
och tänker som sâ mânga mammor innan mig- Gode G*d, lât det bli fred...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar