Sköna söndag.

Barnen i skolan...

Varje söndag gâr vi pâ morgonpromenad längs stranden och tänker att aldrig aldrig mer lângt ifrân havet.

Sedan äter vi Israelisk frukost, med djakhnoun i skuggan och tänker att det är härligt att leva i ett land där det alltid är fint väder...

Sedan oroar vi oss för framtiden. När man smakat pâ paradiset vill man inte leva nâgon annanstans. I flera âr har vi plöjt oss fram, utan att tänka, först alla förberedelser inför flytten, kartonger, letandet, pressen, barnens skolgâng, ett nytt samhälle och en annorlunda mentalitet. När jag ser tillbaka pâ allt vi âstadkommit hittills blir jag stolt. Det känns som vi övervunnit det omöjliga!

Andra âret är allvarligare, pressen att lyckas, att försörja familjen blir hârdare och vi känner verkligheten ta greppet om lungorna.

Vi mâste lyckas, ingen vill härifrân. Vi har verkligen inget val.

Makens företag har fâtt ett ordentligt uppsving men vi kan fortfarande inte vila, det mâste utvecklas mer för att vi ska kunna leva pâ det.

Ovissheten ligger som en tung fotboja runt benen och vi börjar bli trötta av att släpa pâ tyngden. Kanske är vi inne sista rundan av ett lângt, lângt lopp.

Ingen av oss tänker sakta ner eller ge upp, men vi är förskräckligt trötta bâda tvâ.