Det ÄR stor skillnad pâ mellanöstern och norra Europa.

Imorse blev jag arg pâ mannen, riktigt arg. Dörren till trapphuset var öppen, vi var pâ väg ut. I hissen väntade halva huset, barn, vuxna, tonâringar...

Jag vrâlade pâ mannen, mannen fräste tillbaka, jag klampadde (halta och klampa är svârt, men det gâr när man är arg) ut i hissen allt medan jag förde ett jäkla liv. I hissen väntade alla tâlmodigt. Inget hysjande, inga höjda ögonbryn eller grimaser bakom ryggen. Inga rädda barn. Alla smâpratade som om de inte hört.

Härom veckan var grann-mamman vansinnig pâ ungarna. Sina egna, vâra och grannarnas. Hon skällde sâ det ekade i trapphuset. Barnen spelar fotboll i trapphuset och hon var väl trött pâ att alltid fâ bollen pâ sin dörr.
I förrgâr hade hon köpt en mjuk boll till ungarna som nu kan fortsätta att spela utan att föra liv. Barnen lär sig tidigt att hantera konfrontationer och blir inte rädda, jag ser det som nâgot positivt och nyttigt.
Brâk och skrik hör livet till, liksom kärlek och skratt. Jag är uppväxt med ganska typiska fyrtiotalist föräldrar, i ett hem där man inte fâtt säga ifrân om man känt sig kränkt eller ledsen, där känslor är helt okej sâ länge de är kontrollerade. Där problem sopats under mattan eller allra helst tigits ihjäl.
Det passar mig inte alls, och har nog aldrig gjort när jag tänker efter.

Kanske är det därför jag alltid sökt mig söderut och till människor som svämmar över av känslor. Med dem kan jag leva ut vad jag känner, grâta när jag vill, skratta om jag har lust och ryta till när jag blir arg.
Det gör livet sâ oändligt mycket enklare.