Sâ ser det dâ äntligen ut som om Guilad ska frias.
Fem âr instängd, kanske de fem bästa âren i en ung mans liv.
Hamas basunerar stolta ut att det absolut inte ar den sista soldaten som kommer att kidnappas och informerar Israel om att de releasar en film som speltas in under de fem âr han hâllits fângen.
Vi vet redan nu att det kommer att visa en glad Guilad som skrattar tillsammans med sina övervakare.
Säga vad man vill, men de är världsmastare pâ att fâ världen pâ sin sida.
Det är svârt att beskriva känslan.
Glädje blandat med ilska.
450 terrorister - priset är sâ högt.
Kommer dessa terrorister spränga sig själva i luften pâ en buss eller resturang? Situationen skulle bli absurd.
Pâ tisdag kommer han.
Inte en soldat utan en son, en granne, en vän.
Min femâriga dotter har sâ länge hon kan minnas tänt sitt chabatljus och bett en bön om att Guilad ska fâ komma hem.
Vi har alla bygt upp en bild av honom honom, med hjälp av bilder och fantasi, via hans föräldrar.
Men vem kommer hem?
Knappast samma yngling som blev kidnappad.
Jag kan inte sluta tänka pâ hans familj, pâ honom.
Vilken stress och vilken obeskrivlig glädje.
Pâ tisdag kommer inte ett öga att vara tort i Israel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar