I morse var jag och beställde tid hos doktorn. Min dotter föddes med ett enormt födelsemärke som täcker halva ansiktet och jag vill att hon ska följas upp av kompetenta läkare. Meningen är att det ska tas bort om och när hon ber om det och jag känner det som min skyldighet att ha kontakt med eliten i ämnet.
Jag var i Ramat Aviv, det chickaste stället i Tel Aviv. Urtjusigt väntrum, med urtjusiga människor. Doktorns sekreterare var marockanska och vi fann snabbt varandra. Hon bjöd in mig pâ sitt lilla kontor där hon var i full färd med att bre mackor. Pâ skrivbordet fanns flera pryttlar med tonfisk, grönsaker, inlagd gurka och hemmagjord pesto som jag faktiskt fick smaka.
Hon förklarade att hon fixade smörgâsar till sig själv och doktorn varje morgon.
Ibland känns det som att folk inte har den där lilla muren man själv bygt upp. Den som skyddar, den som inte avslöjar vem man är.
Hon berättade om sin make som stuckit med en ryska och om sin nya man. Om hur ryskan till slut lämnat maken och hur hon nobbat honom när han ville komma tillbaka.
Underbara historier, vi skrattade râtt och sekreteraren lät undslippa nâgra arabiska skällsord ( Israelen svär nästan alltid pâ arabiska) angâende ryska kvinnor.
Det är sâ härligt med avslappnade människor som inte verkar bry sig om vad andra ska tycka och tänka, utan bara är...
Jag ska tillbaka med dottern, och läkaren har fâtt stränga order att titta men inte prata sâ att dottern förstâr vad det rör sig om.
Jag tänker inte vidta nâgra som helst âtgärder nu, men vill vara klar när det blir dags. Innerst inne hoppas jag att de har en superenkel lösning. Att de säger "chick-chack" det gâr bort direkt med vâr laser. Men jag har redan varit i kontakt med de bästa i Frankrike som tyvärr säger att det förtillfället inte finns nâgon lösning.
4 kommentarer:
Lilla fina snuttan. Har hon börjat fråga om märket själv?
Ja, men hon säger att S ocksâ har ett märke ( vilket inte är sant) han hâller med och hon verkar nöjd över det. Hon lever med det utan att skämmas eller vilja ta bort det men jag tror att det är frâgan om mânader eller kanske ett âr innan det blir ett problem.
Om det inte finns något att göra så när hon börjar prata mer om det, försök vända det till något positivt och speciellt. Något hon kan vara stolt över att ingen annan har. En bekant till mig berättade att hennes mamma hade vänt något som kunde varit negativt och något ungar kunde reta henne för till något som hon var stolt över istället. Hon sade att när någon retade henne så tog hon aldrig åt sig för hon hade redan en positiv självkänsla. Låter knäppt men det kanske är en idé om det skulle bli ett problem. Som mamma vill man och försöker göra allt. Min yngsta hade ju hjälm i 6 månader för att forma huvudet. Han skulle haft det mycket tidigare för han var ordentligt platt på ena sidan. Jag ser det fortfarande (mycket mindre nu) och hjälmar är lite snea på honom. Jag tjatade tills jag fick se en specialist i Tyskland som tog oss på allvar. Det var också "bara" kosmetiskt men man vill ju inte att ens barn har något andra barn kan trycka ned dem med. Barn kan ju vara väldigt elaka.
Kram till dig,
Tack Petra.
är hon redan stark omvandlas det till styrka. Är hon svag till ett nederlag eller ett komplex. Vi gör naturligtvis allt för att hon ska kunna tackla problemet med styrka...
Kram
Skicka en kommentar