...satt en hel nation klistrad framför tv:n under gârdagen.
Som om nâgon uppstât frân de döda.
Som en dröm blir som blir verklighet.
En liten skör Guilad ser solens ljus för första gângen pâ 5 âr, ringer till mamma, kramar sin far...
Ord känns plötsligt överflödiga.
Det vi kände igâr är en obeskrivlig glädje.
Hamas verkar ocksâ glada, över at ha fâtt tillbaka sina mördare till respektive kvarter och jag kan inte mer än förvânas över världens häpnad.
Som om man plötsligt upptäckte ondskan.
I Israel kantades trottoarer med blommor, pâ västbanken skrek man bara nâgra minuter efter att pojken frigetts att man ville ha en ny Guilad.
Ibland känns det sâ overkligt och hopplöst.
Sâ omänskligt grymt.
Enda sättet att överleva är att skjuta det ifrân sig och koncentrera sig pâ sin egen lycka.
Tids nog kommer vi att grâta igen.
2 kommentarer:
Det första man fick lärdom, veta om, första gången i Israel var just om Gilad. Och igår kändes det så där långt in i hjärtat att man kan ha svårt att förstå hur varmt ett hjärta kan bli, lyckan och värmen sprider sig inombords för en annan människas öde och lycka och lättnad hos dennes familj. Igår var en dag alla kommer minnas, så väl som ingen glömt honom ens för en dag under alla dessa långa år.
Vad fint skrivet av dig Therese! kram
Skicka en kommentar