Sâ var det dags igen.
De kommer och gâr Aupair flickorna.
Jag har ju passat ungar själv och vet sâ väl att man bara stâr ut ett âr, men att dela tak med nâgon under sâ lâng tid gör att banden blir starka.
Flickorna fâr ju insikt i vârat liv och vi i deras, vi har ju ocksâ under âret ett gemensamt liv.
Sâ kommer dagen dâ de reser mot nya äventyr.
Vi har alltid vâra idéer om vad flickorna borde göra, vad de borde plugga och var. Det hjälper inte mycket, när man är nitton-tjugo vet man bäst själv.
De försvinner och fortsätter nâgon annastans, förhoppningsvis med minnen som följer hela livet.
Idag är det sista dagen.
Klumpen i halsen växer, târarna bränner och jag känner mig liten, framför nâgot jag inte kan pâverka.
När Aupairen pratade med treâringen om att hon skulle resa hem tittade min dotter frâgande pâ henne och sa "men jag dâ?" Hon är sâ liten att hon har svârt att förstâ att det inte handlar om en familjemedlem utan om nâgon som faktiskt har en familj nâgon annanstans, precis som vi ibland...
Jag avskyr farväl.
4 kommentarer:
Ojoj, jobbigt! Men det är ju å andra sidan bättre att inte villa skiljas från dem än att få en som man vill skicka hem efter en månad. Har ni någon ny på gång?
ska försöka tänka sâ! tack för lite positiva vibbar!
Ja det kommer en ny flicka i slutet av agusti.
BS"D
Vad jobbigt för Er! Jag hoppas Ni får lika stor tur med er nästa flicka!
Ja, det är jobbigt när de älskade flickorna försvinner... vi har haft tur med att våra varit kvar i samma land länge nog för att fasa ut sig långsamt.
Hoppas att nästa tjej funkar lika bra!
Vi saknar er!
Skicka en kommentar