Mödrar och mödrar....

Jag har ett klassiskt förhâllande till min svärmor, ett klassiskt nordafrikanskt.
Under mina âr med maken har jag träffat mânga kvinnor och hört mânga skräckhistorier om svärmödrar via kusiner och väninnor. Jag tror faktiskt att jag vet ett tiotal skilsmässor där svärmor stâr som orsak nummer ett.
De flesta svärmödrar ser sonhustrun som ett hot, det är bara att konstatera.
Fram tills att sonen gifter sig tror sig mamman vara ett slags skönhetsideal, ofta rasar världen samman när hon upptäcker att valet av kvinna inte liknar henne själv, vare sig utseende eller beteende mässigt.
Kvinnan i en nordafrikansk familj styr familjen med hjärnhand.
Jag är definitivt en av dem eftersom jag bestämmer i princip allt här hemma. Ibland, pâ nordafrikanskt vis, blir maken förbannad.
Dâ skriker vi ordentligt och sedan blir det iallafall som jag vill.
En lätt analys av situationen och man förstâr att en ny kvinna i familjen stökar till ordentligt i rangordningen.
Den nya vill ju inte vara i samma trupp som svärmor, svärfar, svâgrar och svägerskor. Hon vill ju râ om sin lilla flock utan att behöva redogöra för beslut eller kanske t om frâga om râd, medan svärmor absolut inte vill släppa en av de sina.
Den judiska lagen är obeveklig pâ denna punkt. Barnen lämnar föräldrarna och skapar en egen familj, som de ska sätta i första hand.
"Du skall hedra din fader och din moder" och sköta din familj, helst lite vid sidan om.
Detta kan naturligtvis kringâs. Vi har redan tagit upp den Sicilanska mammans hund-trick, vi har redan upplevt kylskâp som mysteriskt slutar fungera pâ nyârsafton klockan nio och diverse âkommor som kräver uppmärksamhet till hundra procent.
Efter femton ârs liv tillsammans kan jag nu precis alla trick och drag. Jag gâr inte pâ nâgonting längre. Avstând är det enda som fungerar, spirituellt och psykiskt.
Fällor läggs regelbundet ut, men jag skuttar vigt över, eller vejar, för jag vill inte vara med i nâgra sjuka lekar längre.
Kalla det skandinavisk känslokyla- det bjussar jag pâ.