För exakt tio âr sedan förändrades mitt liv.

För exakt tio âr sedan blev jag mamma.
Jag minns i detalj känslan.
Vâr första ögonkontakt.
Hans varma hud mot min.
Skriket, andetagen.
Att bli mamma förändrar de flestas liv. De flesta överrumplas av kärleken som bara väller in och för de flesta fâr livet en annan dimension.
Mina barn är min själ, mina ögon och mitt liv. Jag älskar dem sâ det värker i kropp och själ.
Igâr, idag och imorgon.

En av de vackraste böcker jag läst är "Poeten" av Khalil Gibran. Här kommer ett utdrag om just barn. Hade jag haft kontakt med mina föräldrar hade jag velat att de läst det här.

En kvinna som bar ett barn vid sitt bröst sade:
"Tala till oss om Barnen."
Och han talade:

Era barn är inte era barn
De är söner och döttrar av Livets längtan efter sig själv.
De kommer genom er men inte från er.
Och fastän de lever hos er, tillhör de er ändå inte.
Ni kan giva dem kärlek, men inte era tankar, ty de har sina egna tankar.
Ni kan hysa deras kroppar men inte deras själar.
Ty deras själar dväljs i morgondagens hus, som ni inte
kan besöka, inte ens i era drömmar.
Ni må sträva att efterlikna dem, men sök inte att göra
dem er lika er.
Ty livet vänder inte tillbaka och dröjer inte hos den
dag som flytt.