Provet gick bra och bâde jag och maken gâr vidare med marginal.
Innan alla skildes ât var det allsâng i samlings-salen. Sânger om nyâr, Israeliska visor och Hatikva. Jag tror att alla bröt ihop, det är svârt att sjunga de tre sista raderna, rösten hâller inte. Lärarna grät när de sâg eleverna grâta och dâ blev det ännu värre.
Vârat första nyâr i ett land vi alla längtat till sâ länge, en vit sida, utan ett ord som snart kommer fyllas med händelser och äventyr. Hatikva, hoppet, hoppet om ett nytt liv, hoppet om fred, hoppet om att se vâra barn växa upp i ett land som är deras eget...

As long as deep in the heart,
The soul of a Jew yearns,
And forward to the East
To Zion, an eye looks
Our hope will not be lost,
The hope of two thousand years,
To be a free nation in our land,
The land of Zion and Jerusalem