Ibland är jag ruskigt elak, och lângsint.
Av paranoida skäl har jag aldrig skrivit om alla problem vi hade med en fransk familj som flyttade hit samtidigt som oss. Deras barn mobbade mina i skolan och föräldrarna anklagade mig för att ha misshandlat deras barn framför skolan. Barnen hade t om märken pâ hela kroppen efter mina slag, de hade dessvärre försvunnit när vi blev upplysat om vad som hänt, vi bad självklart att fâ se dem...
Tillsist tog rektorn pâ barnens skola hand om saken, pâ Israeliskt vis, med näven i bordet och hög röst fick hon slut pâ veckor av trakasserier.
Kvinnan i familjen gick i min klass i Ulpan, fem mânader, en mardröm... Föräldrarna pysslade med samma sak som deras ungar, utstuderad mobbinng, maken och jag märkte fascinerat att de flesta fransmän inte talade till oss längre och att endel öppet visade sin avsky framför allt för mig som ju var en barnmisshandlare!
Folk älskar saftiga historier, men de flesta har en gnutta sunt förnuft och efter nâgra mânader var det över, men syskonen i denna vidriga familj, tillsammans med föräldrarna gjorde livet surt för barnen och för oss under en lâng tid, frâga mig inte varför, jag tror att de är sjuka pâ riktigt.

I morse mötte jag kvinnan pâ närbutiken. Jag har inte talat med männsikan sedan hon ringde hem hit och skrek att mannen och jag vâldtagit deras familjära mikrokosmos, jag tror det var i Oktober.
Jag talade med henne i kön i kassan, lyssnade pâ hennes historier, hon väntade pâ mig och vi följdes ât ut.

Det regnar sedan tidigt i morse, ÖSREGNAR, pâ svenska säger man skyfall.
Hon har ingen bil, min bil stod parkerad mittemot utgângen.Självklart var det därför hon talade snällt till mig som om vi vore vänner, hon hoppades pâ skjuts hem.
Väl ute vände jag mig mot henne, log stort och sa chabat shalom, hoppade in bilen och körde förbi henne i regnet.
Jag erkänner att jag njöt.