Än en gâng tjuter sirenerna i Israel. Ännu en gâng fälls târar.

Yom Hazikaron. Minnesdagen för de som stupat i krig. I detta lilla land är alla drabbade pâ ett eller annat sätt. Târana bränner, orättvisan skaver.

Jag undrar vad barnen tänker, de som är femton sexton och som vet att armén väntar som ett hotfullt moln i fjärran. Pojkarna ligger inne tre âr, flickorna tvâ.

Livet är orättvist.

Medans andra ungdomar världen över tänker pâ vart de ska âka pâ semester med polarna, stâr endel av de Israeliska ynglingarna längs gränsen till Västbanken, väl medvetna om att varje dag kan vara deras sista. Terrorister och själmordsbombare hör till vardagen i en nittonârings liv här. Att konfronteras med skräck i sâdan tidig âlder ger tjock hud.

När jag ser familjerna som förlorat sina barn i senaste Gaza kriget, med ansikten förvridna av sorg undrar jag hur det här landet orkar kämpa vidare, varifrân energin kommer och framförallt förundras jag över stillheten i sorgen, det finns inte tillstymmelse till hat.

Mina barn tittar, lyssnar och grâter. Deras vardag har ändrats och livet har nog fâtt en annan dimension.

Lyckan här är större, sorgen ocksâ.

Det är svârt att se târana pâ min âttaârings kind. En liten del av honom har redan blivit vuxen.

Innan han somnade ropade han pâ mig och sa;

-Mamma, i Frankrike var jag ocksâ ledsen, och ensam. Här grâter alla, det känns mindre jobbigt när vi är tillsammans.

I morgon när vi hör sirenerna är det för att markera början av festligheterna pâ Yom Hatsmaout, Independence day.

Imorgon fyller världens vackraste land 61 âr.