tisdag 27 oktober 2009

Världen är full av krossade drömmar, förtryckta drömmar, bortglömda drömmar.
Alla har vi väl drömmar?
Vem man ska gifta sig med, hur mânga barn man ska ha, hur bröllopsklänningen ska se ut, var man ska bo, vad man ska arbeta med.
Efter trettio brukar de flesta sätta sig ner och granska sitt liv.
Hur blev det dâ, är jag lycklig, arbetar jag med det jag vill, lever jag med mannen i mitt liv...
De flesta, eller kanske en minoritet.
Hur mânga stretar sedan pâ i skiten. Med en man som inte ger kärlek, ett trâkigt arbete i en trâkig stad eller ett land som inte känns rätt.
Livet kan inte alltid vara roligt...
Alla andra har det ocksâ skit, de bara lâstsas var lyckliga...
Gräset ser alltid grönare ut pâ andra sidan...
Sâ stöter dessa människor pâ en annan människa, som valt att ändra, att släppa allt, att följa sin dröm. Att göra det omöjliga.
Den negativa försöker övertyga den positiva att ge upp. Entusiasmen stör vardagstrampet, gör det omöjliga möjligt.
Det är läskigt att se människor byta liv till det bättre. det sätter press pâ nât vis. Man k a n faktiskt ändra pâ saker och ting. Det kräver energi och styrka, men det gâr.
Stâ pâ dig min vän, bara du vet var din lycka finns!!

5 kommentarer:

Unknown sa...

Skriver under och applâderar!!!

Lillie plein damour sa...

Fina du, tack för ett fint svar.
Dosiss svarade ocksâ sâ fint i gâr.
Puss

annai sa...

Det är lustigt det där, att om man skulle säga att man tycker folk som lever i en bubbla och aldrig prövar något nytt är urtråkiga så skulle man bli kallad stöddig och "vem tror hon att hon är", men det är helt fritt fram att kritisera och klanka ner på folk som tar en chans.
Man kan fråga sina nära och kära om råd och åsikter (och det är lätt att skilja på folk som verkligen bryr sig och har gedigna "concerns" och folk som bara är negativa och hoppas att man ska misslyckas), men beslutet är ens eget och OM det nu inte skulle gå enligt planerna så är konsekvenserna ens egna också. Men man kan ju inte leva hela sitt lev undrandes hur det skulle ha gått. Friskt vågat hälften vunnet!

PEC sa...

De gånger jag vågat göra något nytt och något som känns lite läskigt är ju faktiskt då jag kännt mig levande och lyckligare. Jag tänkte på dig förra veckan då jag gick in i commissary och skulle bara köpa lite mat och jag tog ett djupt andetag och verkligen kände att HÄR hör jag hemma (ja inte i commissary men i USA :-). Du pratar ju ofta om hur du hittat hem och det känns rätt och att ni mår bra. Fint skrivet tjejen, Kram

Alaska sa...

Känslan delas. Men hur ska man veta att man inte bara har fastnat i något sorts "gräset är alltid grönare-tänk?". Ibland undrar jag om jag inte kan känna mig hemma någonstans. Har du kommit hem nu?