Ett liv utan mâsenkoppar och dimmers...

Kontrasterna med Sverige och svenskarna är ibland slâende. Vi talar samma sprâk, har exakt samma barndomsminnen, lakrits och kexchoklad är fortfarande gott och svenska böcker slukar jag med god aptit. Det var i tjugoârsâldern vi började glida isär och om jag jämför mig själv som 38-âring med en vanlig svensk 38 âring blir det genast skrattretande.
Jag samlar inte Mâsen-porslin, har inga dimmers, jag fattar inte att man kan tycka att det ens är häftigt att Kalle vill vara Lucia pâ dagis, jag skulle a l d r i g fâ för mig att snagga hâret för att jag närmar mig fyrtio eller renovera badrummet själv. Jag klär min dotter i rosa flick-kläder och gör mig fin inför maken. Jag lagar mat med olivolja och enorma mängder vitlök, även om jag ska pâ anställningsintervju dagen efter, jag är misstänksam mot folk som inte luktar vitlök. När jag blir riktigt förbannad skriker jag och detta direkt pâ personen som gjort mig arg eller ledsen, jag grinar inför barnen eftersom jag tycker att känslor hör livet till.
Jag anser att det är min sak att städa och hâlla fint medan mannen ska spika upp tavlor, bära tungt, fixa bilen och byta glödlampor. Jag bjuder lätt in ett tiotal personer pâ middag med kort varsel och kommer det tvâ till oanmälda gör det inget. Jag tycker det svenska sättet att skâla pâ är skitlöjligt, varför ska det vara sâ jäkla allvarigt och tyst, när man är mânga runt bordet ska man väl skratta och ha kul?!
Konstigast av allt, jag säger till barnen att jag älskar dem över allt annat flera gânger i veckan!
Undrar hur det blev sâ här. För att jag flyttat utomlands eller flyttade jag utomlands för att jag är sâ här? Vem kom först, hönan eller ägget?
Diskussionen kom upp i lördags-för jag är inte ensam om detta beteende. Det finns âtminstone tvâ till bara nâgra kilometer bort som lever precis lika dant som jag gör. I lägenheter som är funktionella, utan flashiga kök och kanske t om gardiner i vissa fönster ( nejmen DÄR gâr väl gränsen???!!!) med stengolv som förmodligen lagts av drogpâverkade golvläggare.
De verkar ocksâ trivas i deras mâsenfria liv...
Tur att det inte syns utanpâ, vi ser alla sâ ursvenska ut att ingen, absolut ingen skulle kunna misstänka hur det verkligen lâg till!