Tvâ av mina bästa fransktalande vänner är frân den lilla halvön pâ tunisiens södra spets som kalas Djerba.
Det är en ganska introvert församling. En kvinna frân Djerba gifter sig i regel med en "Djerbien" och deras traditioner skiljer sig frân övriga Tunisien. De är religiösa och otroligt fästa vid sina traditioner, bâde den äldre och den yngre generationen talar ofta arabiska med varandra.
Vänskap, den djupa, brukar ju baseras pâ liktänkande och samhörighet, en slags gemensam nämnare som ofta ligger nâgonstans mellan livsstil och sociala trappsteg. Det som finns mellan mig och mina "Djerbiskor" är nâgot annat, men minst lika djupt.
Igâr var vi pâ lunch hos min vän Sarah och hennes familj.
Annorlunda mat, kaffe med nötter och nyfikna blickar frân de äldre. Den äldsta i gruppen vâgade sig pâ en diskussion, jag antar att nyfikenheten tog över.
Mitt förnamn var omöjligt att uttala sâ jag blev "Madame Olivier" (Olivier är makens förnamn).
Försynta frâgor om livet i Sverige, om judarna i Stockholm och deras matvanor.
Alla halvlâg runt matbodet och efter middagen blev det ett himla liv i en hörnet.
-Jag ska säga till Ulrika, sa en av sönerna som jag känner väl.
När jag fick förklarat för mig att yngstingen fisit förklarade jag med ett leende att vi ljushâriga ALDRIG fjärtar. Alla skrattade, utom den äldre, en av killarna förklarade att det var ett skämt frân min sida. En lâng misstrogen blick visade att han inte trodde ett ögonblick pâ att blondiner ocksâ släpper sig.
Efter maten berättade de historier frân byn i Djerba ( se kortet ovan). De vet att jag älskar det och berättar mer än gärna.
I morgon berättar jag för er om âsnehandlarn "Omer"!
Det är en ganska introvert församling. En kvinna frân Djerba gifter sig i regel med en "Djerbien" och deras traditioner skiljer sig frân övriga Tunisien. De är religiösa och otroligt fästa vid sina traditioner, bâde den äldre och den yngre generationen talar ofta arabiska med varandra.
Vänskap, den djupa, brukar ju baseras pâ liktänkande och samhörighet, en slags gemensam nämnare som ofta ligger nâgonstans mellan livsstil och sociala trappsteg. Det som finns mellan mig och mina "Djerbiskor" är nâgot annat, men minst lika djupt.
Igâr var vi pâ lunch hos min vän Sarah och hennes familj.
Annorlunda mat, kaffe med nötter och nyfikna blickar frân de äldre. Den äldsta i gruppen vâgade sig pâ en diskussion, jag antar att nyfikenheten tog över.
Mitt förnamn var omöjligt att uttala sâ jag blev "Madame Olivier" (Olivier är makens förnamn).
Försynta frâgor om livet i Sverige, om judarna i Stockholm och deras matvanor.
Alla halvlâg runt matbodet och efter middagen blev det ett himla liv i en hörnet.
-Jag ska säga till Ulrika, sa en av sönerna som jag känner väl.
När jag fick förklarat för mig att yngstingen fisit förklarade jag med ett leende att vi ljushâriga ALDRIG fjärtar. Alla skrattade, utom den äldre, en av killarna förklarade att det var ett skämt frân min sida. En lâng misstrogen blick visade att han inte trodde ett ögonblick pâ att blondiner ocksâ släpper sig.
Efter maten berättade de historier frân byn i Djerba ( se kortet ovan). De vet att jag älskar det och berättar mer än gärna.
I morgon berättar jag för er om âsnehandlarn "Omer"!
3 kommentarer:
Åh, va roligt det verkade! Härligt att träffa så många olika nationaliteter och kulturer!
Jag läste ut en bok idag där ett gäng terrorister gömde sig just på Djerba.
Hur som helst, OM en blondin möjligtvis skulle släppa sig så luktar det bara rosor!
katarina; jag gillar att träffa folk som inte lever som jag gör, att hitta en gemenskap och bygga upp en vänskap. Sâ länge grundvärderingarna är desamma och folk är ärliga är jag väldigt öppen.
Karin; Jag har faktiskt varit i Djerba och besökt synagogan i byn. Självklart luktar vâra fisar rosor.
Skicka en kommentar