Ibörjan när vi flyttade hit kände jag mig illa berörd över att behöva stâ i kö för att bli muddrad eller gâ igenom en metalldetektor när jag skulle in till Ikea eller nâgot annat köpcentra.
Ibland när jag stod i bilkö och tittade pâ mannen som öppnade bagageluckorna för att söka efter bomber eller vapen tänkte jag " tänk om bilen framför mig expoderar..."
Efter tvâ och ett halvt âr funderar jag väldigt sällan pâ terror. Ögat har vant sig vid alla dessa makapärer som används för att hitta explosiva ämnen eller bomber. Jag har accepterat tanken att det förmodligen inom en snar framtid kommer regna "hezbolianska" missiler även i Natanya där jag bor.
Det värker inte i lika mycket när fyraâringen undrar varför farbrorn pâ parkeringen vill titta i bilen varje gâng vi ska handla eller när killarna undrar om han som är ansvarig för antimissilerna aldrig gâr och lägger sig.
Tillslut accepterar man situationen som en del av livet.
Jag har helt tappat tron om fred, jag tror knappt att jag ens hoppas, nâgot som förvânar mina vänner eftersom jag är en obotlig optimist.
Mina innersta tankar är sâ svarta att jag inte ens vill dela med mig av dem.
2 kommentarer:
Tron om fred har jag tappat fòr lànge sedan. Det ràcker med att boka regujlàr flyg istàllet fòr charter.
Nàr vi fòljer media sà rycker brandkàren ut om en katt fastnat i ett tràd. Men om en mànniska àr i nòd fàr vi stà i telefonkò hos polisen eller sà àr partullerna fòr làngt borta.
Detta àr vàran verklighet. Optimist kan man vara iallafall. Men pà andra saker.
Jag vill och ska besòka Israel. Du har hjàlpt mig att ta det beslutet àt mig via din fantastiska blogg.
Kram!
Kram!
Skicka en kommentar