tisdag 30 december 2008

"Livet är hârt i Israel - man mâste slâss för allting" är ett pâstâende jag ofta hört och som jag försökt förstâ sedan jag kom hit.
Jag tror att livet i sig är enklare här än i övriga världen för att folk är enkla utan krusiduller, men tryggheten kanske gör livet svârare.
Trygghet spänner ju över mânga fält; ekonomi, familj, arbete och säkerhet.
Ekonomin i Israel har âkt bergodalbana länge.
Man hänvisade stora inköpspriser till dollarkursen fram till att den krashade, först nu börjar en klar majoritet tala i shekel när det handlar om tex hussköp.
Idag är faktiskt shekeln bâde stark och stabil!

Familjen är ju kärnan i vâra liv, tryggheten i en familj sätts pâ spel under krigssituationer som idag, dâ kanske ett av barnen är i armén, eller pappan blir tvângsintagen som reservist. Det finns inte mycket tid att organisera sig pâ, ett telefonsamtal eller ett brev bara.

Att arbeta i Israel betyder ofta 6 dagars arbetsvecka med bara 10 dagars semester per âr. Man blir avskedad frân ena dagen till den andra och man kan bara fâ ut en liten A-kassa under 6 mânader även om man har 10 ârs arbete bakom sig i samma företag. Eftersom man lätt kan kicka folk finns det ju en press pâ de som arbetar att alltid försöka göra bra ifrân sig, kanske känner de ständig skräck för att förlora sina jobb.

Säkerheten i Israel är skör. Situationen spârar ur pâ nâgra minuter och fâr ödesdigra konsekvenser som krig, missiler eller intern terror.
I Tisdags förra veckan var allt som vanligt.
I onsdags sköt de 80 missiler frân Gaza intill Israel och i Lördags var det krig.
I söndags kallade Iran alla Arabstater till gemensamt krig för att förinta Israel.
Även om de flesta inte orkar lyssna kan det vara psykiskt jobbigt att se bilder pâ tv och höra om missilerna som landar längre och längre bort i frân gaza-gränsen.
Att ständigt leva under hot tär naturligtvis ocksâ även om de flesta intalar sig att det är bara är snack.

Sammanfattningsvis kan man nog säga att det som är svârt är att ALLT slâr över pâ nolltid här, det som vanligtvis är progressivt blir brutalt.
Inga mjuka övergângar utan pang pâ bara.
Precis som Israelen själv.
Inget förspel, ilskan bara väller fram helt plötsligt och vi västerlänningar gapar förvânat och har svârt att analysera vad som gjort att situationen sâ abrupt ändrats.
Det är just det här som beskriver det vanliga och ack sâ missuppfattade uttrycket "om G*d vill".
I den här delen av världen kan man inte planera saker lâng tid i förväg. Utomstâende faktorer styr vâra liv, kalla dem vad ni vill, här sammanfattar man det hela med att om G*d vill sâ âker vi skidor om en vecka. Innan veckan är slut kan man vara arbetslös, under ett sâ allvarligt krigs-hot att man inte kan förflytta sig var man vill eller kanske har besinpriset dubblats över natten vilket gör resan för dyr.
Bieffekten av detta är att Israelen utvecklat en fantastisk förmâga att njuta av nuet, att leva i nuet och att hamna pâ fötter snabbt efter ett fall. Utan den egenskapen skulle landet gâtt under och befolkningen med den...

6 kommentarer:

Katarina i Holon sa...

Jag har inget att tillägga ;) Jag gillar att läsa vad du skriver!

Karin sa...

Jag fnissar ihjäl mig av just denna del "Precis som Israelen själv.
Inget förspel" - det brukar jag klaga en del över... ;D

Bra skrivet är det iaf, håller med!

Svensk chekchouka sa...

Tack Katarina, kul att inte vara själv om att tycka nâgot.
Karin, jassâ det säger du? fniss.

Jenny sa...

Du har så rätt! Jag imponeras av att du efter en relativt kort tid i Israel så enkelt och snyggt får fram och beskriver precis hur allt är - spot on!

Svensk chekchouka sa...

De fyras gäng...
Tack Jenny och gott nytt!

TinTin sa...

Minns hur det var där 92 och då var vi ju verkligen i "låtsaslandet" Eilat. Kram!/TT