Jag har alltsâ tre barn. En nio âring, en sjuâring och en treâring.
När vi flyttade hit var sjuâringen sex och började ettan.
Kanon tänkte vi, han kommer att lära sig frân grunden, det mâste vara perfekt!
Vi oroade oss för âtta âringen, hans klass kunde ju bâde läsa och skriva.
Det blev inte alls som vi trott. Âttaâringen som redan gâtt ett âr i fransk skola hade lärt sig att resonera, han kunde inte läsa hebreiska men hade fattat principen med hur bokstäver bildade ord.
Igâr var jag i skolan och pratade med rektorn, hjälpfröken, skolpsykologen och läraren till sjuâringen. Det gâr trögt i ämnen där sprâket har stor betydelse. I gâr eftermiddag satte jag mig ner och pratade med honom. Plötsligt fick jag en ingivelse att frâga vad ord pâ franska betyder, Mer eller mindre lätta ord som jag tycker en sjuâring borde kunna förklara. Till min förskräckelse kunde han inte sätta in dem i en mening!
Förmodligen har det blivit för mycket och jag tror att han utvecklat en teknik att hoppa över ord han inte kan, han hör dem inte helt enkelt. Jag pratar franska med min man och ofta med barnen, ibland svenska, barnen endast hebreiska med varandra, tre sprâk är naturligtvis mycket, särskilt om man inte är speciellt sprâkbegâvad.
Skolan stöttar, bara man ger sig till känna finns det hjälp. Han ska nu fâ lite fler extratimmars hjälp av en fröken som bara undervisar invandrare. Rektorn sa även att de skulle lätta lite pâ religionsläxorna eftersom det handlar om gammalhebreiska- ännu ett sprâk.
Jag har även kontaktat en privatlärare som specialiserat sig pâ invandrarbarns inlärning av vokabulär, första lektionen var i gâr och till min lättnad sa hon att det enda problem min son har är just vokabulären.
Sonen är envis, igâr grät han och sa " mamma, jag vill ju lära mig". "Mamman" har dâligt samvete, hon hade helst satt sig ner och grinat en skvätt ocksâ...
9 kommentarer:
Jag kan tänka mig att man känner sig vilsen. Jag hoppas att han får det stöd han behöver i skolan, de verkar ju intresserade att hjälpa till. Bra!
Se det positiva i att han kommer att få hjälp! Det kommer att gå bra, ingen fara. Bättre att det upptäcktes nu än mycket senare...
Vad jobbigt för honom! Hoppas verkligen att han får den hjälp han behöver!
Ha inte dåligt samvete! Det ordnar sig ska du se och ni ska ju få extra hjälp! Klart att det inte kan vara så lätt med ett tredje helt nytt språk och nya bokstäver...många barn med ETT modersmål behöver ju extra hjälp i olika ämnen i skolan! Och vill han lära sig som du skrev så kommer det att gå jättebra! Lycka till!
Katarina pâ F: Skolan är villiga att hjälpa. Jag vet ju precis hur han känner och önskar att jag kunde hjälpa mer med läxorna. Mina barn har fâtt ta ansvar totalt för sin skolgâng och sprâkinlärning, de talar mycket bättre hebreiska än vad jag och maken gör!
Tina; precis vad jag tänkte, fast ocksâ tvärtom, varför upptäckte jag det inte tidigare. Man vill ju alltid det perfekta till sina barn.
Katarina; ja det är jobbigt. Idag kom smällen, Han stortjöt en timme efter skolan. Jag antar att det är för att han höll inne med allt i gâr. Vi kan inte gör amycket mer än att stötta och be om hjälp.
Jenny; Du har rätt i det. rektorn sa faktiskt att flera barn OCH föräldrar som är födda här sagt att det är jobbigt med alla läxor och prov. Jag antar att han kommer att sacka efter men knappa in lite i taget, andra invandrarfamiljer säger att även efter tre âr kan barnen i vissa sammanhang sprâkligt känna sig handikappade. Värst är ju naturligtvis som förälder att inte kunna hjälpa som man vill. Storebror har lovat att hjälpa med vissa läxor nu.
Men det är ju faktiskt sâ att alla inte har lika lätt för att lära sig sprâk. är han duktig i tex matte? Det är ju kanon att skolan ger honom det stödet han behöver och fângar upp honom nu när han är liten. Det kommer att gâ jättebra ska du se.
Dossis: han ÄR jätteduktig i matte! Skolan barnen gâr i är verkligen kanon. Jag gillar att rektorn kramar mig när hon ser mig pâ skolgârden, att hon bjuder in mig pâ kaffe, att alla vet att jag är killarnas mamma, det ger intrycket av en liten skola ( fast den faktiskt är stor) där man bryr sig om sina elever.
Du ska absolut inte ha dåligt samvete. Barnen har en fantastiskt försprång på alla sätt att redan kunna 3 språk och att ha stöd från skolan betyder ALLT! I många fall missas sådant här och "problemet" inte är identifierat så ses barnet på på fel sätt.
Det hände mig, jag var 5 år när vi kom till sverige och jag var väldigt blyg. Min bästa kompis var från Brazilien och vi hade kommit hit samma år. Hennes föräldrar kunde inte svenska, det kunde min mamma. Så jag "lät" svensk men hade lite lite ordöfråd som henne, så lärarnde antog att jag har grova läs- och skriv- svårigheter eftersom de antagit jag kunde mer svenska än vad jag kunde och ville jag skulle ha gått om första klass. Vilket inte skedde såklart när de väl pratade med min mor. Vi flyttade och jag kom till en mycket bättre skola som kunde förstå! :)
Så oro adig inte, allt kommer lösa sig ni är deran många steg för om ni vet vad det är som det handlar om! :)
Hoppas allt väl!
kram
Dristar mig till en kommentar trots att det är gammalt inlägg. Har själv tvåspråkiga barn och har läst en del om ämnet. Det är tydligen jätteviktigt att man är konsekvent med vilket språk man talar till barnen. En person, ett språk. D v s du ska bara prata svenska med barnen. Annars blir de liksom halvspråkiga (eller förstår men pratar inte språket). Kan bli svårt med tre språk förstås, och då får du kanske välja bort svenskan och vara konsekvent med franskan istället. Jag pratar svenska med barnen och engelska med maken. Funkar bra för alla. Men det förutsätter att maken förstår svenska, vilket min gör. Annars blir det mycket att översätta och man ger upp ;) Kompisar till oss har tre språk som ni och använder inte ens ett gemensamt språk, utan även till varandra pratar föräldrarna varsitt modersmål! Barnen har inte haft några problem med språken såvitt jag vet. Ha inte dåligt samvete bara. Du är den bästa mamma dina barn kan ha!
Skicka en kommentar