Min svartmuskige hane till man...

När lillans kompis Mias mamma kom förbi för att plocka upp sin dotter undrade hon om jag verkligen var fransyska.
Hur kan du, som kommer frân Sverige, trivas sâ bra i ett macho land som Israel?
Macho... Är det sâ himla macho tänkte jag.
Det är det nog.
De flesta kvinnor här arbetar halvtid för att kunna ta hand om barnen som slutar skolan redan klockan ett. Tydligen är det ganska stora skillnader pâ en manlig lön och en kvinlig, och de flesta chefer är säkerligen män. En nybliven mamma fâr vara hemma med barnet i tre mânader med full lön, mannen har sâklart inga dagar att ta ut.
Men jag tror inte alls att det var vad Mias mamma talade om. Hon talade om realtioner män kvinnor.
Att vara gift med en sefarad är ju naturligtvis inte alls jämförbart med att vara gift med en svensk, eller kanske ens en europé.
Min man städar inte, om han inte mâste. Han tvättar och stryker aldrig och lagar inte mat. Han medverkar sâ lite som möjligt i sysslor som är traditionellt kvinliga.
Han brukar duka av bordet pâ kvällarna, och ibland fâr han ett ryck och dammsuger hela lägenheten eller gör köket kliniskt rent- men rycken kommer var femte mânad pâ sin höjd.
Hans uppgift är att bära tunga saker, fixa med bilen, borra och skruva ihop möbler frân Ikea (borr och skruvsysslor sker efter mordhot, en tunisik sefarad är född med tummen mitt i handen) och klippa barnens naglar.
När vi är pâ resturang smakar han vinet, det är han som betalar trots att vi har gemensamt konto och det är nästan alltid han som kör bilen.

Vi tar alla beslut tillsammans om inte jag, i form av enväldig härskarinna lägger in mitt veto. Min kvinliga röst väger tyngst, som i de flesta familjer frân sydligare breddgrader.
Han är hane och jag är hona och vet ni vad? Jag trivs faktiskt med det.