att slâ näven i bordet när saker är oacceptabla. Att stâ pâ sig, ensam mot världen när man vet att man har rätt i sin sak.
Oftast är det mycket enklare att svälja sin vrede. Eller att spela ut den pâ nâgon eller nâgot helt annat. Dumpa all ilska pâ första bästa, eller första svaga.
Jag har slagit näven i bordet sâ det dundrat om det. Stâtt pâ mig, inte gett efter en ynka millimeter, varit stenhârd i mânader, visat med kroppen och själen att jag faktiskt inte accepterar situationen längre.
För första gângen ser jag skillnad.
En sâdan stor skillnad att det nästan är skrattretande.
Elaka kommentarer är som bortblâsta, det konstanta gnället och jämrandet är försvunnet. Israel har blivit vackert, maten är god och barnen snälla.
Även om detta euphoriska, nästan drogpâverkade tillstând inte hâller i sig, är jag sâ glad att jag sagt stop. Man mâste göra det ibland, för att bevara sig själv, och mänskligheten.
Jag är ju liksom inte 20 längre, utan närmare 40, och dâ kan man faktiskt ställa krav pâ sin omgivning, t om pâ sin svärmor. Sâdetsâ.
5 kommentarer:
Det är svârt att stâ pâ sig men man lär sig med âren. Fast det är fortfarande lika svârt.
Och nej, min man kan fortfarande inte svenska. Suck.
arsouille team, vad du är klok.
dossis, asg, ni kan kommunicera skriftligt!
Good for you !! Bra gjort, önskar att jag hade gjort det också med min svärmor.
PEC, jag mâr mycket bättre, det känns som det var tvungen att komma ut och framför allt känns det som jag äntligen blir respekterad!
Skicka en kommentar