Jag har massor av tjejkompisar som är singlar.
Jag tröstar, peppar, skrattar och grâter med dem. Mest kanske vi grâter när jag tänker efter. Ibland, när jag ser hur glada de är att ha lyckats fânga in en riktigt donjuan tänker i mitt inre att det kommer att göra mer on än gott. Jag vet en vecka innan vad som kommer hända. Mânga av dessa karlar i 40-ârs âldern är ena riktiga ynkryggar som borde fâ sig en rejäl näsbränna.
När mina kompisar tycker det är supergulligt att han inte vill vara vän pâ facebook för att inte bli en av alla andra ringer varningsklockan sâ högt i mitt huvud att jag knappast kan le. När de inte ringer när de sagt eller kommer med konstiga förklaringar om varför de försvunnit spârlöst en hel helg vet jag att det tar slut inom en vecka.
Jag hatar rollen som olycksorakel, hâller tyst, tänker mer "ta det du kan fâ", jag tröstar sedan.
Den senaste gjorde slut efter tre veckor. Han är intevärd henne, hon är för fin. Hans barn vill inte att han skaffar barn med en ny kvinna...
45 âr, blir de aldrig vuxna?
1 kommentar:
Hon är för fin för honom...vad ädelhjärtat av honom att avstå då. ...vilken fjant!
Fast han ville väl ha dörren lite halvöppen så att han kan komma in igen om lusten faller på, så det vorde ju dumt att säga att hörru jag tänder inte på dig längre och vill inte träffa dig mer.
Skicka en kommentar