Det är inte mitt fel, det är själen i min kropp...

Egentligen, om jag hade varit som alla andra, hade jag ju suttit i en villa med tjusigt parkettgolv. Barnen hade talat klingande svenska, kanske t om dialektsvenska och jag hade förmodligen haft en svärmor som inte var det minsta avis pâ att jag hde sex med henne son ( oups!)
Är det en slump eller en känsla att vilja bort som vuxit sedan barndomen?
Ofta - inte alltid- men ofta, när jag talar med utlandssvenskar fâr jag intrycket av att vi har en ganska liknande bakgrund. Att mânga av oss sökt det vi aldrig haft eller alltid drömt om. Motsatsen.
De som väljer sydliga breddgrader kanske saknat värmen, sökt den pâtagliga kärleken, den överdrivna omtanken i sina medmänniskor.
För lika väl som det finns de som âterupprepar exakt vad de genomgâtt som barn finns det ju de som gör precis tvärtemot.
En av fördelarna med att âldras är att förmâgan att förstâ saker i sin helhet ökar. Man kan göra en alldeles egen psykoterapi nâgra minuter om dagen och upptäcka ganska intressanta saker.
Jag har nog alltid varit rastlös. Jag har nog alltid drömt om en familj som lâter mycket. Jag har nog velat bort sedan jag var ganska liten.
Föddes jag pâ fel ställe, eller är det just därför att jag upplevt motsatsen som jag befinner mig här idag?
Gör G*d ocksâ misstag när han ger liv och stoppar i fel själ i fel kropp?
Judendomen talar om irrande själar, judiska själar som kommit fel och som irrar runt och letar efter sitt rätta jag. Dessa själar hittar sâ smâningom hem igen. De konverterar sig, byter liv och ibland namn.
När min rabin ser pâ mig med sin varma blick och säger;
-"Sarah, du föddes med en judisk själ" blir jag varm och tänker att just den förkaringen vill jag ge till mig själv.
Det är inte mitt fel, det är själen som bor i min kropp...