Invandrarmentalitet

... finns det?
I gâr kväll var jag pâ middag. Fransk middag- s'il vous plaît. Inte ett ord hebreiska pâ hela kvällen, ingen humousse och narguila sâ lângt ögat nâdde.
Alla är i samma âlder.
Alla har barn som är tvâ eller flersprâkiga.
Alla älskar Israel men alla vill pracka pâ ungarna det franska arvet.
Hâlla upp dörren, be om ursäkt om man stöter till nâgon, kindpussar, föräldrarespekten... listan kan göras lâng.
Vi är Israeliska fransmän, eller franska Israeler om ni insisterar. Stämpeln sitter lika benhârt som accenten.
Vâra barn talar franska med hebreisk accent, fâr panik när humoussen tagit slut och highfivar pizzabagaren, han i tjorren och ett antal andra vuxna som jag inte har en aning om vilka de är.
Som föräldrar vill vi ta det bästa frân de tvâ kulturer de lever i och överföra vad de tycker är viktigt till vâra barn.
Men barnen stretar emot. De växer ju upp här och vill vara som alla andra.
Nästan alla är lika dana. Jag skulle tycka det var urgulligt om nâgon av mina killar gifte sig med en flicka vars mammma eller farmor kom frân Sverige. Kanske mest för min egen skull, min sons svärmor kanske kunde göra prinsesstârta och kanelbullar och sâ kunde vi sitta där och prata om kungahuset och lyssna pâ Taube och Carola Häggkvist...
Om mina söner väljer en annan mentalitet, eller en annan hudfärg än den bleka skandinaviska är det självklart okej. Det viktigaste är att mina blivande sonhustrur är trevliga.
Jag tvingar heller inte barnen att behâlla sina franska manér, jag insisterar bara- envist.
Kanske är det där skillnaden ligger mellan bra och dâlig invandrarmentalitet ligger.
Förmâgan att behâlla lite av sitt "egna" och krydda med lite av det nya, inte förkasta vare sig det ena eller det andra. Resultatet kan enligt mig inte bli annat än intressant och smakfullt.