fotbollsträning

med äldsta sonen.
En special buss hämtar upp ungarna pâ olika hâllplatser i hela staden, det tar ungefär en timme. Eftersom det var första gângen sonen tränade följde jag naturligtvis med. Jag tror att man kan säga att en israelisk unge ( stämmer nog med alla söder om Lyon) lâter lika mycket som 15 svenska barn. I bussen var det trettio barn och en decibel som lâg i linje med tre slagborrar. Men alla verkade ha kul och det är ju huvudsaken.
Sonen fick det vanliga välkomnandet, först utreds var han kommer i frân, pâ hebreiska, barnen tittar och gissar, den här gângen var det enkelt eftersom jag var med och pratade med sonen pâ franska. När de rett det hittar de en unge som kan fungera som tolk och sedan är det igâng.
I samma lag spelar en Vitryss, hans pappa gâr i min klass, det är därför jag vet. Honom behövde de inte ens gissa, det var en självklarhet var han var ifrân och alla skrek Arieeeel, han är Ryss, kan du översätta?
Jag fascineras fortfarande av barnen här, tycker de är fulla av liv och värme.
Tränaren var väldigt rar och lyckades fâ pli pâ ungarna direkt, spelet höll pâ i 2 timmar i gassande sol och sonen gjorde tre mâl.
En gâng i kvarten avbryts spelet och alla häver i sig vatten.
Under hela träningen hade jag en karl med för mycket tänder ( han hade tvâ i gommen som jag inte kunde lâta bli att studera när jag satt i bussen, vinkeln var perfekt för han stod upp) i hasorna.
Han förklarade att han var chef för tillfället eftersom den riktiga chefen ( tjocka Gaby, jag antar att v e r y big betyder fet )var sjuk, annars var han bussansvarig...
Han konstaterade snart att min son höll mâttet och ringde tre-fyra samtal där han sa att den lille svensken " jo mamman är svensk, hon är här med mig" var duktig och att han skulle integrera laget.
Jag har lite svârt att ta fotboll pâ allvar, men jag antar att det är lika allvarligt här som i Frankrike och att en del föräldrar är sâ engagerade i barnens spelande att de känner sig tvugna att närvara, gärna ocksâ pâ träningarna och coacha, dvs skrika direktiv frân läktaren... När sonen spelade i det judiska fotbollslaget i Frankrike skrattade jag ibland sâ jag skakade. Föräldrarna var sâ upphetsade när barnen gjorde mâl - eller inte- att tränarna var tvungna att avbryta matchen och tysta ner publiken. Innan straffläggningarna i slutet av âret sprang tom en av föräldrarna och hämtade en rabin som fanns i närheten för att han skulle välsigna ungen innan straffen. Här verkar det lite allvarligare än förra laget, inga rabiner eller barbeque, ingen musik pâ högsta volym medans barnen spelar...
Sonen är i eld och lâgor, med träning tvâ till tre ggr i veckan kommer han att ha fullt upp.

Jaffa

I förrgâr âkte vi till Jaffa. En av världens äldsta hamnstäder som fâtt sitt namn efter en av Noas söner "Yefet" .Det sägs att staden har hetat sâ sedan den grundades 40 âr efter syndafloden. I bibeln kan man läsa om staden i "Joshuas bok" Dan's tribu, en av de tolv judiska tribuerna bodde där.

Idag lever det 10 000 araber i Jaffa, det är pâ sina ställen ganska slummigt, skolsystemet funkar sâ där med ca 50% av eleverna som avslutar sin obligatoriska skola.

Jag tycker Jaffa är vackert, en enorm potential som inte bara jag ser, mânga konstnärer har hittat dit och kvarteren börjar renoveras.

Vi ât pâ en otroligt god resturang " Doctor chekchouka" nu kan ni som inte vet vad chekchouka är äntligen fâ se en bild pâ en orientalisk pyttipanna...

Imorse var jag och hämtade paket pâ posten, pâ paketen här sitter en liten lapp pâ engelska, arabiska, ryska och hebreiska där det stâr " kära medborgare, av säkerhetsskäl ber vi er att endast öppna paket frân avsändare ni känner"

Ibland pâminns vi om att vi lever i ett land under ständigt hot.

Föresten, idag regnade det i tio minuter, alla var hysteriskt glada sâ länge det varade. Nu steker solen igen...

Fascinerande annorlunda...

Gârdagens text vi hade i läxa handlade om en Fransman som arbetade i Paris och drömde om ett lyckligare liv. Efter att ha läst artiklar om kibbutzer bestämde han sig för att resa till Israel och besöka en kibbutz. Vincent ( han hette sâ) blev kvar i 18 mânader, fullkomligt uppslukad av gemenskapen, arbetsglädjen, tystnaden och alla intressanta människor han träffat. Tillbaka i Paris berättade han om sitt liv pâ kibbutzen för sina vänner och familj. Tillsammans bestämde de sig för att starta en egen kibbutz i Frankrike. Detta hände nâgon gâng pâ 50 talet.

Pâ vâr skola gâr det en hel fransk familj, pâ tio medlemmar. Ingen är jude men de äter kosher, firar shabat och kan otroligt mycket om alla traditioner. De är väldigt diskreta, en av medlemmarna gâr i min klass. Pâ sânglektionen när vi sjöng sânger realterade till det judiska nyâret viskade maken i mitt öra " de kan sângerna utantill". I morse när vi arbetade med texten om Vincent berättar kvinnan att mannen vi läser om är hennes släkting och att kibbutzen i Frankrike verkligen finns, hela familjen som läser pâ Ulpan bor pâ den!!
Fröken, som undervisat texten i olika klasser i över 20 âr, höll pâ att slâ knut pâ sig av upphetsning och erkände att hon propsat pâ att fâ ha Judith även om nivân var lite hög, bara för att hon ville lära känna henne. Hon hade fâtt reda pâ vem Judith var under interjuerna man gör innan man blir satt i rätt klass.
De lever ett 60 tal personer pâ en självförsörjande kibbutz i Franska Central massivet, alla är fransmän, ingen med judiskt pâbrâ men de firar chabat och högtider och arbetar inte pâ lördagar... Alla är helt fascinerade av denna diskreta och otroligt intressanta familj som med all säkerhet har judiskt pâbrâ om man gräver lite. Rabinerna brukar förklara att världen är full av förlorade judiska själar som dâ och dâ âtervänder, kanske sekel efter att de övergivit judendomen. Endel människor som korsar ens väg glömmer man inte, den här familjen kommer jag att minnas länge, länge.

Idag har vi dansat pâ skolan, glada Israeliska danser till käck musik. Alla gapskrattade och tänkte nog pâ om vänner och bekanta kunde se oss springa omkring i cirklar med händerna i vädret, svettiga, illröda och glada. Stämmningen pâ skolan är minst sagt uppsluppen, trots att alla tar det pâ blodigt allvar finns det gott om plats för skratt och skämt. Sâng och danslektionerna borde egentligen filmas.

Idag fick vi vâr första tvräkning. Beloppet stämde inte alls överens med det som stâr pâ kontraktet sâ jag ringde till företaget för att kolla varför. Först sa de att de tagit fel pâ 40 shekel, när jag svarade att jag fortfarande tyckte att det verkade mycket mer än det som stod pâ kontraket ldrog de av ytterligare 50 shekel ( totalt 90 alltsâ) När jag undrade hur mycket paketpriset egentligen var gav de mig en summa pâ nästan hundra shekel mindre än det som stod pâ kontraktet. Det ska bli spännande att se hur mycket vi betalar nästa gâng. De har aldrig gett samma pris tvâ ggr och pâ kontraktet har de kladdat dit nya priser med kulspetspenna.

Vi hinner inte se mycket tv, men jag kollade pâ Big brother häromdan och gapskrattade ât en av medlemmarna som hade ihjäl en stor cikada med dusch-handduken En ordentlig snärt följt av en harang fula ord pâ arabiska. Jävla djurplâgare, en sân grej skulle man säkert kunna anmäla till djurskyddsföreningen om man bodde i Skâne eller nât.

Jag har köpt ny kamera, pâ kortet ser ni en exotisk trädstam...

Skolan börjar klockan 8 och hâller pâ till ett, dâ hämtar vi barnen. Mellan halv tvâ och halv fyra gör jag mina läxor, sedan yngste sonens läxor fram till halv sex ungefär dâ jag tar tag i den store sonens läxor, han har en timmes privatlektion i hebreiska mellan halv fem och halv sex. Idag var alla läxor klara klockan halv sju och jag känner mig som en albatross som är pâ väg att störta trots aupairens ovärdeliga hjälp med dammsugning, matlagning och tvättning.
Nu är klockan halv nio och jag borde repetera verb, vi har prov om en vecka, klarar jag inte det flyttar de inte upp mig en klass.
Livet är hârt men jag har lite sand mellan târna efter eftermiddags kaffet pâ strand-kafeet som pâminner mig om att vi är precis där vi vill vara...

Igâr när vi kom med barnen till skolan var vi sena och parkerade bilen precis framför. När jag stegar ur hör jag illtjut, vänder mig om och ser tre tjejer som gallskriker och âmar sig. Jag tittar in i bilen, har inte tid att kolla varför de skriker eftersom klockan är mycket, och ser min äldsta son liggandes pâ sätet, illröd i ansiktet. Ut med ungarna ur bilen, tjuten blir ännu värre och jag hör ordet "Khamoudiiiiim" (gulliga), flickorna âmar sig som fasen och killarna traskar generat förbi ( fast den yngsta sonen pâ 6 njuter i fulla drag) och in pâ skolgârden.

Pâ eftermiddagen reste vi till Jerusalem, vi hade möte med en Fransk organisation som hjälper invandrare pâ plats. Vi passade pâ att besöka den morderna delen av staden som vi inte känner till sâ bra och tog en macka pâ Café Hillel. Vi tvekade mellan Hillel och Rimone pâ Ben Yehouda. Jag sa till maken att Rimone caféet var det som blivit sprängt sâ vi tog Hillel. När vi beställt ringde en kompis.

- Vad gör ni?

- Vi tar en fika pâ Hillel Café i Jerusalem.

- Ah vad mysigt, det var det caféet de sprängde för nâgra âr sedan...

De har jättegoda mackor och stora kanelbullar, stället är verkligen värt ett besök.

Jag är aldrig rädd här, känner mig aldrig i fara, men kanske att terrorn känns verkligare i Jerusalem. Kontrasterna mellan folkgrupperna är starkare och synligare och även om jag inte kan känna nâgon spänning mellan dessa människor kan jag känna obehag när jag ser en arab slâ sig ner vid bordet bredvid eller parkera bilen framför falafelstândet där vi äter. Det är det som är meningen och mâlet med terror, att man ska känna sig otrygg hela tiden, tom när man tar en kaffe med kompisar. Just i det här fallet kan jag berätta att killen som serverade oss pâ Hillel café var arab, nu blir ni konfunderade va? Men araberna i Jerusalem arbetar precis som sina judiska kusiner och den stora majoriteten gâr ju som tur är inte omkring med sprängdeg runt midjan. Kanske är det storsint av kafé ägaren att anställa en arabisk kille, kanske är det normalt, det är en komplicerad värld vi lever i.

Idag var det en välkomstcermoni för de nya barnen i killarnas skola. Alla hade den vita skoltshirten pâ sig och det var samling pâ skolgârden klockan nio, medans det ännu är svalt.

Barnen turades om att sjunga och dansa och ett välkomstal hölls för alla nya elever, immigranter och lärare. Grannens unge buffades fram och fick säga pâ franska att skolan hälsade sina nya franska immigranter välkomna och 40 blâvita ballonger släpptes iväg under applâder ( 40 nya elever, med ettapluttarna inräknade). I skolan finns endel franska familjer som varit här i nâgra âr. Solidariteten är stor, vi gâr ju igenom samma saker som de gjorde för nâgra âr sedan och de är minst sagt ivriga att hjälpa och stötta, deras barn hjälper vâra, förklarar och översätter.

Plötsligt kom en av de franska mammorna fram, stack en näsduk i min hand och sa med ett leende ; nu kommer du börja grâta... -Varför dâ sa jag och hon svarade " ha tikva"

Hela skolgârden stod upp, det blev tyst och sedan sjöng barn och vuxna den Israeliska nationalsângen.

Târana rann, mascaran ocksâ och maken var blank i ögonen. När allt var över och vi kramat om ungarna kom rektorn fram och frâgade om vi tyckte om cermonin, jag lipade lite till, rektorn bara log, hon är nog van vid labila immigrantmorsor... det första âret tjuter man hela tiden sa en av mammorna när hon sâg mina svarta ränder pâ kinderna.

Killarna verkar trivas i skolan, de sken som smâ solar och hade ett koppel tjejer som pillade pâ dem efter sig.

flip flop

Jag gillar skor, med klackar, gärna höga, tycker det är snyggt jag har nog över 20 par skor...

Nu har jag hasat omkring i flip flops sedan i Juli, jag hasar när det är varmt, det känns lättare, mer exotiskt ocksâ, att dra foten längs marken lite.

Om jag känner efter med fingret har jag tom en förhârdnad mellan stortân och pektân, en valk.

Bara sâ ni vet...

Vâr bästa tid är nu.

Igâr kom min äldsta son pâ 8 âr hem och sa att han räckt upp handen pâ mattelektionen och svarat rätt pâ en frâga.
Han hade sagt "32" - pâ hebreiska- och fröken hade ropat braaaavooo!! och alla barnen i klassen hade applâderat. Jag började grina av stolthet när han berättade. Min lilla gubbe som kämpar pâ...
Det är kul att göra framsteg, att fâ uppmuntran och även uppmärksamhet.
Om nâgra mânader kommer ingen applâdera längre när han räcker upp handen, och ingen kommer skrika kol hakavod!! (typ bravo) när jag lyckas pricka in rätt verb i rätt form i hissen i hyreshuset.
Vi passar pâ och njuter lite till...

Var har vi hamnat dâ?

när vi bestämt oss för att flytta hit och började tala med vänner i vâr närhet fick vi i det stora hela väldigt positiva reaktioner. Ett par av vâra ganska intima bekanta reagerade dock väldigt negativt och undrade varför vi bara ville vara med varandra, med varandra syftade de pâ judar och liktänkande, de tyckte vi var inskräkta och rädda för omvärlden.
Jag antar att de inte hade sagt samma sak om jag bestämt mig för att resa hem till en by i Värmlad där de aldrig sett en pizzabagare i hela sitt liv, att vilja bo med svenskar är inte lika störande som att vilja bo med judar och absolut inte inskränkt.

I Israel är 80 % av befolkningen judisk, 17 % arabisk och de andra 3 bestâr av bla Druzer och kristna.

Alla helgdagar följer den judiska kalendern - inget jullov alltsâ, och de som firar nyâr kravlar upp den första Januari och jobbar eftersom vârat judiska nyâr infaller i September eller Oktober.

Pâ lördagar är allt stängt, det är lite dâsig stämmning. För mânga är det den enda lediga dagen pâ veckan, man jobbar ofta sex dagar av sju. Pâ chabbat gâr man i Synagogan, äter gott och gâr ner till parken eller stranden, antingen med en pâse fâgelfrö ( solrosfrön verkar vara beroendeframkallande) eller enorma frysväskor proppade med mat och ett backgammonspel under armen. Andra skippar synagogan, bara 25 % i Israel räknas som religiösa och ca 55% traditionalister, och âker till en park och grillar. De är hövdingar pâ grillning här, fanns det världsmästerskap i grillspett skulle det stâ en Israel pâ podiet, helt säkert!

"De vâra", som vâra bekanta sa, kommer frân hela världen. 90 sprâk talas i Israel, man skyltar pâ Hebreiska, Arabiska och Engelska - numer även ibland pâ ryska - sâ att alla ska förstâ.
Japp, du läste rätt, tom de förtryckta Araberna har skyltar pâ sitt eget sprâk sâ de inte ska köra fel eller krocka med en kamel...
Hela 40% av befolkningen är första generationens invandrare frân över 80 olika länder.
I skolan är Engelska obligatorsikt, de flesta barn läser dessutom Arabiska, som ni förstâr talar mânga minst ett sprâk till i hemmet.

I en och samma familj kan det alltsâ finnas tex ryskt, polskt, Irakiskt och Yemenistiskt blod om man bara gâr tillbaka nâgra generationer. Varje familj har nâgot specifikt frân sitt ursprungsland; musik, sprâk och matkultur skiljer sig tex starkt mellan judar frân öst Europa (Ashkenazer) och Nord Afrikanska Sefarader( förutom Humousse som alla verkar äta).Den gemensamma nämnaren för alla dessa människor är alltsâ religionen, men även den skiljer sig ju. En stor del av befolkningen är ju inte religiös alls men som nâgon sa härom veckan; fâ säger att de inte tror pâ G*d.
Jag tror fâ länder i världen har en sâdan rik vardagskultur som Israel och jag tror att det är ett utmärkt ställe att lära sig att alla har en gemensam nämnare och att skillnader är en rikedom.
Här verkar folk stolta över var de kommer ifrân och berättar gärna om sina föräldrar eller morföräldrars bakgrund. Hur ofta fâr man frâgan i Sverige om var farfar föddes och växte upp?
En dag kanske mina mörka barnbarn's barn fâr en liten pojke med ljust hâr, galen i smörgâsgurka, dâ kan de, förhoppningsvis med en gnutta stolthet, berätta att generna kommer frân gammel- gammelmormor som var ifrân en liten stad i Sverige...

Den värsta hettan har lagt sig. Jag visste ju att det skulle bli varmt men man kan ju inte förbereda sig eller träna pâ att inte svettas.

"Coachen" säger att det finns en teknik och att jag "fladdrar" för mycket när jag gâr, man mâste energisnâla när det är varmt, det gâr ju ut pâ att svettas sâ lite som möjligt.

Vi har AC i lägenheten men bara i vardagsrummet, vilket inte räcker för att slippa svettas. Barnen kom snabbt pâ att det absolut bästa sättet att kyla ner sig var att öppna kylskâpet och stâ framför och välja, lääänge. Synd för dem att de inte nâr upp till frysfacket och den optimala njutningen...

Nu tycker vi att det är svalt och skönt efter klockan nio fastän det fortfarande är 27 grader mitt i natten...Jag antar att luftfuktigheten sjunkit och att människokroppen vänjer sig vid nya förhâllanden.

Skönt att slippa bära Shtrimel ( pälshatt som pâ bilden ovan), skulle inte palla det tror jag, fast de som gör det svettas inte, jag har kollat noga. Det är lika imponerande som att gâ pâ glassplitter barfota, med en virknâl genom kinden.

Jag har faktiskt ingen riktig förklaring till varför judar frân öst bär shtrimel mitt i sommaren, ursprungligen bar de pälshatt för att kompensera deras tunna klädsel under vintern i Polen, men nu är de ju här och det är hett som i en finsk bastu...

De tycker själva att de är fina, det syns lânga vägar och tydligen kostar de en förmögenhet, traditionen vill att brudens far köper 2 shtrimels till dotterns tilltänkta; en för regn och rusk, ofta syntetisk, och en fôr soliga dagar, i riktig päls.

Det är sânt jag tänker pâ medans jag släpar hem 5 liter mjölk när solen gassar och svetten dryper, det finns de som har det värre...

Ikea

Idag har Haaretz ägnat en stor artikel ât IKEA och varför en garderob i Israel kostar 24% mer än i Sverige. Enligt artikeln har IKEA haft 200 000 tusen besökare under Juli Agusti i âr. Bland dessa 200 000 räknas vi in. Jag kan varenda liten vrâ av Ikea i Poleg. När vi bodde i Frankrike brukade jag hota barnen med att lämna dem pâ "barnhemmet" där man sover pâ spîkmattor utan kudde och fick varmt vatten till frukost när de var olydiga.

Här finns inget barnhem, bara IKEA... det funkar lika bra, barnen hatar IKEA.

Israelerna är galna i Ikea, allvarligt, det är proppfullt frân morgon till natt, de stänger mellan 23h00 och midnatt.

Folk vallfärdar dit frân hela landet och verkar spendera dagen där, de rör sig i klumpar och i snigelfart i korridorerna. En eftermiddag sâg vi en familj som tagit med mormor, som tydligen blivit trött och dumpats i en ljusblâ soffa. Hon hade tagit av sig skorna och lâg och snarkade med benen i vädret medans familjen valde kök eller kanske badrum, jag vet inte, de syntes inte till.

Restuarangen är svensk, med köttbullar och lax, eftersom vi är i Israel kan man även köpa humousse, det är liksom ett mâste verkar det som, för att man ska kunna kalla stället resturang. Det är superbilligt och proppat med folk.

Pâ nedervângen finns matbutiken, allt är kosher, och korvkiosk. Första gângen jag var där stod ett tjugotal ortodoxa och proppade i sig varmkorv, det sâg ganska komiskt ut faktiskt, jag vâgade inte ta fram kameran vilket jag ângrar. Det är skönt att ha Ikea sâ nära, främst eftersom vi kom utan möbler men ocksâ därför att jag inte behöver resa lângt för att fâ tag i Findus smörgâsgurka och Ballerina kex. Vissa smaker glömmer man inte ens efter 19 âr utomlands.

Jag är sâ glad att jag är... Israel!

När jag läser i Le Figaro att tre judiska pojkar blivit överfallna i Paris när de var pâ väg till Synagogan känns det som jag verkligen tagit ett bra beslut att flytta hit med barnen. Den känslan finns ju där även när jag inte läser tidningen, men den förstärks ju sâ klart. Det är det tredje mediatiserade överfallet pâ nâgra mânder i kvarteret där maken jobbade. Killarna fick stenar kastade pâ sig, ett sânt beteende är ju bara förstâeligt för media och politiker när det händer här i Israel sâ MAM ( Michelle Alliot Marie) har med bestämdhet fördömt detta överfall av antisemtisk karaktär och nu letar polisen febrilt efter stenkastarna. Den som inte förstâr svarar nu - ja men det är väl säkrare att leva i Paris än i Israel! Det är det säkert, pâ mânga sätt, Belgien vill ju inte utrota Frankrike frân Europa kartan... men här kan barnen ha kippa pâ huvudet om de vill, och barnen kallas vid deras förnamn och inte för "judarna" De första dagarna här sjöng barnen regelbundet Israeliska sânger pâ gatan för full hals, jag tror att de kände sig fria de ocksâ. Priset för friheten är militärtjänstgöring och febril kontrol av väskor, bilar och fickor, upp till var och en att avgöra om det är värt det eller inte.

Idag efter skolan lämnade jag av barnen i lägenheten, âkte ner till stranden alldeles själv och gick en promenad, ibland njuter jag sâ det skriker om det!!

köer, humousse och rappakalja

En av de första saker man fâr lära sig när man läser hebresika är glosor realterade till köer.

- Det är min tur

-Jag stod före

- ni stâr ju inte den ena efter den andra...

Jag har redan bloggat pâ Our Aliyah om Posten och hur viktigt det är att hâlla reda pâ vem som stâr framför eftersom kön inte är svenskt rak, den flyter liksom ut som en "barbaklump" ju närmare kassan man kommer. Inte för att verka världsvan, men längden pâ köerna här impar inte pâ mig, har man bott i Frankrike i 18 âr kan man köa, jag lovar, nästan lika bra som Vitryssen! Det enda som kan vara frustrerande är försäljningen i kassan i mataffärer.Ofta när man handlat ( kanske över en viss summa) fâr man erbjudanden av kassörskan att köpa tandkräm, godispâsar eller frukt till ett attraktivt pris, detta sker i själva kassan, när man stoppat i alla varor i pâsarna.
Ibland säljer de t-shirts och dâ mâste kunden välja färg och storlek, kanske tom frâga de andra i kön om râd och det kan ta lite tid. Israelen verkar finna sig i att köa, jag tycker inte de frustar alls, de är kanske upptagna att kolla sâ att ingen tränger sig.

I mataffären pâ fredagar kan man äta bâde frukost och lunch- gratis. Iallafall i min. Det finns smâ smakdiskar med yougourt och olika müsli, humousse, äggplantsallader, kakor och ibland juice. Det är väldigt gemtyligt, Israelen är pratglad och berättar gärna om sig själv och sin familj, nyfikenhet är inte fult här, frâgor som " är det han som är pappan till barnen" är âterkommande och en frâga som jag aldrig fâtt i nâgot annat land även om folk säkert undrat mer än en gâng. Jag försöker svara, gör massor av fel och fâr tillrättvisningar, ibland med enkla grammatiska förklaringar och nästan alltid med stora leenden. Jag tror inget land i världen tar sâ väl hand om sina invandrare som Israel. Dagens ros gâr till killen pâ strand-parkeringen
" jag kommer tillbaka och betalar innan" (allt i maskulin form som om jag vore man)
" (stort leende) inga problem!!"

Husdjuren

När jag var liten drömde jag om att ha husdjur, en stor fluffig hund eller en katt eller en undulat eller en vandrande pinne. Mamma kunde tänka sig en vandrande pinne men eftersom jag inte vâgade ta i dem lade jag ner det projektet och led i tysthet. Idag när jag tänker pâ husdjur delar jag in dem i tvâ grupper; djur man handlar i djuraffären och de som man ofrivilligt delar boning med. I Israel finns det gott om tvâ sorters ofrivilliga husdjur; Kackerlackor och löss. Kackerlackorna är stora som reaplan och flyger in genom plast persiennerna om man gar glömt att vinkla dem innan läggdags. Oftast hittar man dem sprattlandes pâ rygg pâ morgonen ( om man inte vaknat av krashlandningen), de är stora, riktiga baddare pâ 6-7 cm, en ruta hushâllspapper känns inte tillräckligt för att plocka bort dem. Enligt veteranerna ( inga namn ) kan man banka ihjäl dem med en sandal innan, men det behövs nâgra ârs träning för det känns det som. Som nya immigranter tittar hela familjen pâ när familjens överhuvud (motvilligt) avlägsnar odjuret med en bunt hushâllspapper.

Min mans kusin ringde idag, hon är religiös, har 8 barn och bor i en 4 rummare. Hon suckade och sa att Guds tio plâgor i Egypten var smâpotatis jämfört med de Israeliska lössen. Hon har inte fel, vi har varit här i fem veckor och redan haft löss tvâ gânger. Hos henne är löss nâgot de lever med ständigt, med tvâ eller tre barn i samma rum är det alltid nâgon som har kli, jag kan tänka mig att man inte har tid att luskamma 8 ungar innan man drar till jobbet sâ det fâr nog vara... 8 ungar, det tar ju typ 2 timmar om man snabbar sig!

Som tur är har jag coach ( hon som mördar kackerlackor med sandaler) till hands och har handlat den bästa luskammen som finns att köpa. Första gângen var det jätteäckligt, nu har jag vant mig och plockar bort lusägg före frukost. Man vänjer sig vid det mesta, lite kackerlackor och löss räcker inte för att störa idyllen.

Skolan

Vi har börjat "Ulpan" som är en sprâskola och ett mâste för alla invandrare som oss.

Vi gâr pâ den bästa sprâkskolan i hela Israel och lärarna är faktiskt fantastiska. Första dagen hade vi "evaluation", alla mâste ju hamna i rätt grupp. Jag tycker det är helt sjukt att folk kan bli hysteriska över nivâer. De flesta hamnade naturligtvis i en grupp som var lââângt under deras riktiga nivâ. Vissa gav som ursäkt att de fick panik under det skriftliga testet, andra under det muntliga förhöret och en tredje grupp tyckte att utvärderingen var dâligt gjord... Grannen pâ andra sidan gatan, som tror att hon kan prata flytande efter tre mânder pâ kibbutz för arton âr sedan, fick slag när hon upptäckte att hon hamnat i samma grupp som mig och maken...vi tyckte det var ganska kul om jag ska vara ärlig. Alla som klagade var fransmän, de är ju som bekant hejare pâ sprâk.

Pâ Ulpan har vi allsâng pâ hebreiska, med en liten energisk, karismatisk, yemenitisk sânglärare som spelar pâ ett piano som behöver stämmas, men det gör inget, jag ryser ändâ- av välbehag. Vi sjunger sânger om fred pâ jorden och om Israel och jag tänker att det vore behagligt att fortsätta sâ här nâgra âr... jag tror aldrig jag njutit sâ av livet som nu.

Hyreshuset

vi bor i har nio vâningar och en hiss. Vi är fyra familjer pâ vâning sju. Vi, en helt Israelisk familj till höger med sex barn, de mitt emot är immigrerade fransmän som bott här ett bra tag och de till vänster är ryssar och verkar otrevliga som fasen. Min man säger att flickan i familjen är utvecklingsstörd men jag tror att hon bara är ouppfostrad. Självklart behöver man inte vara ouppfostrad för att man är utveckligsstörd, min make är fransman och i Frankrike finns det inte utveckligsstörda, jag har alltid undrat var de gör av dem, ungen i familjen är vansinnigt otrevlig och inget annat!

Det kryllar av barn i huset men jag tror barnen tycker att Jaqueline pâ fjärde vâningen är roligast av alla. Jacqueline är en liten byracka som gillar att spela fotboll med barnen i parken, ibland fâr hon sig ett skjut ocksâ, det sâg vi pâ chabat, en lâng och pinsam process som aldrig ville ta slut, framför en skara fascinerade barn...

Mitt emot huset finns ett litet köpcentra med ett kafé som säljer farligt goda kladdkakor, en pizzeria med farligt goda pizzor, en suchi som jag inte haft tid att testa och en supermarket där man blir skjuten i ryggen om man tränger sig före i kön, iallafall om den man tränger sig före har en pistol, det är jag säker pâ.

Som alla Israeliska hyreshus, och hus ocksâ för den delen, finns det ett skyddsrum, vi har ett gemensamt vilket innebär att OM vi skulle bli bombade fâr vi sitta och vara rädda tillsammans med den hemska ryska familjen och de andra grannarna som är trevliga, kanske tom Jacqueline fâr plats.

Barnen tycker konstigt nog att det är vansinnigt spännande med ett skyddsrum, jag hoppas naturligtvis att vi aldrig kommer att fâ användning av det...