De vet att du är olé hadash ( nyimmigrant ) när;

* Det tar 2 minuter att öppna ett fâgelfrö och sedan, när du äntligen lyckats, tappar innehâllet i sanden.

* När dina barn spelar fotboll i gympadojjor (de andra är barfota)

* När du ber om ursäkt när du stöter till en okänd människa i mataffären.

* När du använder kniven till att bre humouss pâ pitabrödet.

* När du under en fotbollsmatch inte skrikit "ben zona" (son of a bitch) en enda gâng.

* När du tror att han som vaktar parkeringen nickar för att hälsa...
(Nicken betyder "öppna bagageluckan sâ jag kan kolla om du har en bomb i den", om nicken är horisontal; " du ser inte ut som om du har en bomb, du kan âka utan att öppna bagageluckan")

* Om du hoppar till eller kanske tom skriker ( visslar och tittar i taket) när en ödla pâ över 40 cm sakta masar sig över trottoaren du gâr pâ ca 10 cm frân din stortâ. Förbipasserande kommer titta pâ dig som om du flytt frân Beckomberga. Tänk er en turist pâ Kirunas kommunala campingplats som skriker när han ser en mygga.

* Om du tar en rejäl bit av de där smâ gröna, avlânga paprikorna de ibland ställer fram innan maten kommer och sedan, efter att ha försökt lâtsas att allt är okej fâr andnöd, panik och dricker en liter vatten för att släcka eldsvâdan som just bröt ut i svalget.
Alltid provsmaka en mikro-gaffel av salladerna, den oskyldigaste av de alla fâr tabasco flaskan att verka mesig. Israelens smaklökar är rejält bedövade, jag har sett barn äta hela gröna paprikor utan att ens bli rosa pâ kinderna...

* Om du inte vet dagens dollarkurs. Alla läskunniga mellan 15 och 85 vet vad dollarn stâr i.

* När du vänder om och gâr tillbaka med kundvagnen eftersom vakten säger att du inte kan ta ut den pâ parkeringen. Allt gâr att diskutera, mânga nej är inte kategoriska men elastiska ja.

Idag ska jag följa med maken till telefon bolaget. Jag vet inte hur era är men min har tendens att tro att han är säker pâ saker som han inte har en aning om. Tex mobiltelefonens internet anslutning. Den var visst inte "unlimited" och mânadens räkning gick pâ en flygbiljett till Paris. Vi är i landet där inget kan tas för givet och allt mâste dubbelcheckas. Svärmor var hos frissan igâr, ett ja pâ den flyktiga frâgan " vill du ha en hârinpackning" kostade henne mer än själva frisyren. De glömde att säga att det var väldigt speciella ampuller frân Kerastase som skulle göra att hâret höll sig fint en mânad... Jag skrattade gott. De är pâhittiga sâ det förslâr.
Igâr kväll träffade vi en avlägsen kusin pâ släkt träff. Vi följdes ât pâ väg till bilen och gâr förbi ett enormt hus.
-Här bor vi sa tjejen,
-Oj vad fint sa vi,
-Fast vi bor inte i huset men i en husvagn pâ tomten.
Vi garvade och sa hejdâ.
Tydligen var det verkligen sâ. Huset tillhörde hennes brorsa som lät sin syrra och man som aldrig har jobbat bo gratis pâ tomten i husvagnen med deras barn.
Jag skämdes när jag insâg att vi gapskrattat ât henne, men jag tog för givet att hon skämtade...
Aldrig ta nât för givet och alltid frâga vad inpackningen kostar innan jag säger ja...

När vi var hos den religiösa familjen i Jerusalem pratade vi om livet. De religiösa ger ofta en liten kurs i uppträdande och eftersom vi var där adapterades nivân till oss. Vi talade om att göra gott omkring sig. Att inställningen till vad man gör är viktig. Ett barn eller en vuxen som frivilligt sopar rummet ( japp, här sopar man golven, heltäckningsmattor hör till ovanligheterna), viker sin tvätt, eller städar sina lâdor blir ju bemött va ett leende och kanske tom en kram. Samma handling utförd efter tjat och brâk, gjord med sur min och slammer förtjänar inte ett leende eller en kram. Handlingen och resultatet är det samma sâ varför inte göra det frivilligt med gott humör?
Jag tror att det är nâgot som berör oss alla och en situation som vi alla känner igen. Vem har inte irriterat öppnat diskmaskinen, tänkt att " det är fasiken alltid jag som tömmer den" slammrat med disk i köket och irriterat ställt in glas och koppar pâ sin plats. Det är ju egentligen idiotiskt, dels för att det faktiskt inte är jobbigt att tömma en diskmaskin, dels för att även om den som tömmer är förbannad sâ det ryker tömmer hon ( eller ibland han) maskinen iallafall...
Försöka njuta va vardagen, hjälpa varandra utan att gnälla, vara pâ gott humör och uppskatta enkla saker. Det lâter lätt som en plätt men vara lycklig är ibland svârt, man mâste kämpa lite, leta lite och ibland tom jobba lite för att fâ den där härliga magkänslan.
Imorse gick jag pâ stranden och funderade över saker som gör mig glad. Ett moln som skymmer solen, en mail, ett ögonkast full med kärlek. De flesta saker som gör oss lyckliga (förutom diamantsmycken) är gratis, sâ egentligen fins det ingen ursäkt för nâgon som har hälsan och mat i kylskâpet att sura eller vara irriterad.
Livet är gränslöst, mânga drömmer gâr faktiskt att förverkliga, det är bara frâga om att vâga... glöm inte det.

Igâr reste vi in i en värld lângt ifrân vâr men ändâ nära. En värld där männen är svartklädda med lânga skägg och kvinnorna täckta frân topp till tâ. En värld där barnen delar rum med tre fyra ibland fem syskon och inte vet vad en TV är, en värld där de smâ tror att jorden slutar där kvaretet tar slut.
Vi har vänner som är hassidim, det är släkt pâ mannens sida och männsikor som vi är i kontakt med sedan flera âr tillbaka trots att vâra respektive livsstilar skiljer sâ stort.
Barnen kommer bra överens, lekarna är ju desamma, en boll, kulor, eller lego och vi tycker att det är ganska fascinerande att lyssna och se hur de lever. Jag tror att de är väldigt "open-minded" Självklart gâr jag dit i lângkjol och lângärmad tröja, men jag har öppna skor och täcker bara huvudet när vi äter.
Igâr gick jag ut pâ gatan med barnen, min yngsta dotter hade klänning utan lângärmad tshirt pâ sig under ( hon är 2) och jag sâ ju inte ut som man "ska" i kvarteret. En hel familj stod och trängdes pâ översta steget av trappan och tittade nyfiket och säkert med avsmak pâ dessa vulgära kvinnor som visade târna och barnhud pâ öppen gata. De väntade med att gâ ner tills jag avlägsnat mig.
Varje gâng vi är där frâgar en av barnen om han eller hon kan fâ följa med oss. Jag undrar sâ om de vet att det finns en värld utanför de religiösa kvarteren, att det finns folk som badar i bikini, att det finns pop, rock, rap och klassisk musik, att det finns sagoböcker om prinsar och prinsessor och konstnärer som Leonardo da Vinci, Chagal, Picasso... En dag mâste de ju upptäcka det pa ett eller annat sätt, kanske vâgar de sig pâ att glutta ut bakom gardinen i bilen pâ väg till en Bar mitzva eller Brit Mila i ett annat kvarter...
Det är frestande att tycka synd om dem, bara för att de inte lever som vi har valt, men kanske är de lika lyckliga som vi, om de en dag vill byta värld sâ fâr de ju det, ingen hâlls fast i tvâng.
I vilket fall som helst hade vi en trevlig eftermiddag i deras succa.

Râttan i pizzan...

I förrgâr var vi och käkade lunch med ett par kompisar. Tjejen är född i sydFrankrike och hade talat med en kompis pâ telefon tidigare under dagen. Kompisen berättade en hemsk historia som fick alla att gapskratta. En Canadaire ( ni vet de där flygplanen som brandmännen använder för att hämta vatten i havet och släppa pâ eldsvâdor i skogen) hade lyckats hämta upp en dykare i sin tank, dykaren hade hittat alldeles sönderbränd upp i bergen ovanför Cannes, med vâtdräkt och allt. Hemsk död sa alla och skrattade. Jag var tvungen att kolla och sâg dâ pâ nätet¨att det är en modern folksägen, en Fransk " Râttan i Pizzan"...
Jag undrar vilka râttan-i-Pizzan historier folk berättar här, det finns ju lokala versioner av folksägner. Endel historier är sanna även fast det lâter som sägner, jag har jättelust att berätta om familjen som ât frukost i ett litet samhälle bara nâgra kilometer frân där vi bodde i Frankrike och som fick glass-splitter i kaffet eftersom en Afrikan trillade igenom glasverandan, han hade gömt sig under flygplanshjulen och sögs ut när det var dags att landa. Jag vet att jag redan berättat den historien för alla jag känner och att den bara är hemsk och inte ett dugg kul. Det är politiskt okorrekt att skämta om flyktingar, dykare upprör mindre och dessutom är det bara ljug...

Zfat

Igâr reste vi upp till Genesrets sjö, körde mot Capernaum och fortsatte norr ut, den Syriska gränsen pâ höger sida och Libanon nâgon timmes väg norr över. Efter en halvtimmes färd i bergen, nâdde vi vârat mâl, en riktig pärla och en av Judendomens heligaste städer; Zfat.

Staden är gammal, inbäddad mellan ömsom karga ömsom barrträdsklädda kullar, med slingriga gränder och smâ, otroligt vackra synagogor.

Enligt vissa bodde Noah's bâda söner där, enligt andra är det ovanför Zfat som G*d hâller till i väntan pâ att det tredje Beit Hamikdash blir bygt.

Vad man än tror eller inte sâ är det väldigt pittorekst-och lungt.

Det är inte ofta man kan lyssna pâ tystnaden här i Israel och det kan vara njutfullt även om vi hör till dem som gillar liv och kiv.

Lövhydde festen

är snart slut. Vi har en lövhydda nedanför hyreshuset vi bor i.

Det är grannarna pâ fjärde vâningen, alla kallar dem vänligt för "de religiösa" eftersom mamman är klädd i lângkjol och pappan bär kipa, som har byggt den. Alla barnen i huset har hjälpt till att dekorera, det är lite julstuk över det med mycket glitter och girlanger.

En lövhydda, eller en succa som det kallas, ska ha "glest tak" man ska se stjärnorna när man äter och det är meningen att vi ska minnas de enkla boningarna i öknen under uttâget ur Egypten.

Alla kosher resturanger bygger en succa vilket gör att gatorna är fulla av hyddor med palmtak, jättemysigt, man ska ju inta alla mâltider i Succan, vill man vara riktigt duktig ska man ocksâ sova i den, fast jag känner ingen som gör det. Om jag fâr lika trevligt främmande nästa âr, vilket är högst otroligt, kommer jag att förslâ att vi alla sover i Succan.

Som dotter till svenska campar-fantaster skulle det inte röra mig i ryggen, gästerna däremot skulle lägga benen pâ ryggen redan innan första natten.

Jag tog kort pâ en succa, inte vâran egen som är helt tom pâ svarta hattar utan en som ligger bredvid en synagoga.

Idag träffade jag Lynn, ni vet hon i Desperate housewives med tvillingar och tvâ andra ungar som hon helt tappat kontrollen över.
Äldsta sonen var inbjuden till en av sina klasskamrater för första gângen och som överenskommet ringde jag pâ vid ett-tiden för att hämta hem honom. Jag blev inbjuden i trädgârden av en otroligt trevlig kvinna som rökte tunna lânga cigaretter medans barnen rullade omkring pâ gräsmattan, hoppade, skrek, boxades etc. Precis som Lynn fanns det tvillingar, det var de som var heeelt ur kontroll. Mina barn har en fantastisk kapacitet att anpassa sig till nya situationer och 8 âr av uppfostran var som bortblâst. Ibland är det skönt med svenska; kom hit nu eller ocksâ kastar jag ut erat Wii spel genom fönstret ( vi bor pâ sjunde vâningen)
Det tog en kvart att fâ ut dem pâ gatan, innan det hade vi tittat pâ guldfiskarna i familjen fontän och tvillingarna hade försökt stoppa varandras och alla andra barns huvud under näckrosorna som växte där i och jagat varandra med sjögräs. Kulmen nâddes precis innan vi skulle ge oss iväg dâ tvillingarna klättrade upp pâ taket pâ en av bilarna parkerade framför huset. Mina barn var lyriska och väldigt glada över deras nyfunna vänner, jag undrar om det bara var tobak i cigaretterna kvinna rökte, fniss.

En Svensk tiger

Nu har svärfamiljen varit här i en vecka. det är fel pâ det mesta, husen är fula, för höga, för täta... människor ouppfostrade, luften för fuktig, maten äcklig. Jag undrar om vi alla har samma ögon att se med. Jag tycker om olikheter, att diskutera olika synsätt, men nâgot jag bara inte stâr ut med är negativitet. Ni vet när man fâr morgon till kväll talar om hur fel saker är.
Hur en fantastisk middag blir förstörd eftersom kaffekoppen inte hade ett öra tex.
Landet är ungt, har genomgâtt ett antal krig, och visst, detaljerna har man kanske bara knappt hunnit börja med. Husen är fula mânga av dem, men människorna i dem är vackra, marken är torr och sandig, men den är vâran, luften är fuktig tack vare havet, finns det nâgot vackrare än hav?
De flesta människor ( förutom franska kommunal-anställda, jag har prövat) fungerar som speglar. Gâr man runt och ser förbannad ut fâr man hemska blickar, ler man fâr man leenden tillbaka, det funkar sâ här med, varför svarar jag inte sâ när jag fâr höra kommentarer om hur vidriga folk är?
-Spontanitet-det har jag ju redan talat om i tidigare inlägg, man mâr bra av att vara spontan, ett litet "stick och brinn" eller primitivt "f*n vad du är körd" sitter som en smäck ibland även fast man närmar sig 40... Fast väluppfostrade Svenskar säger inte sânt, en Svensk tiger...och surar, jag är bra pâ att sura! Eftersom jag i princip alltid är sprittande glad tar det en jäkla skruv.
Glaset är halvfullt eller till hälften tömt... mitt är till hälften fullt, men min bägare är râgad, bara sâ ni vet det, och vore jag inte paranoid skulle ni fâ ännu mer detaljer som skulle fâ er att baxna tjejer!
Suck.

Enligt barnpsykologer ska man aldrig skratta ât sina barns tecknigar, pärlplattor ( som iofs verkligen sällan är roliga) eller lerfigurer.

Det kan sâra dem djupt och bromsa deras kreativitet.

Jag är av den flamsiga sorten och jag erkänner att 6 âringens ler-papegoja fick ner mig till fjortis-stadiet...

En fin gest full av symbolik.

I Fredags kom en liten cancer sjuk Iransk pojke till Israel för vârd. Hans föräldrar har kontaktat Israel för att fâ hjälp att vârda deras sons livshotande sjukdom. Det är komplicerat för Iranier att komma in i Israel av säkerhetsskäl och speciella uppehâllstillstând har erhâllits frân den Israeliska underrättelsetjänsten. Eftersom Israel alltid framställs som en râ blodtörstig stat berättar jag historien här, jag antar att ingen av er har hört talas om den trots att den är full av symbolik. Israel har väldigt duktiga doktorer och även en frivillig grupp som tar sig in i Gaza regelbundet och undersöker och botar barn, de använder skolor som sjukhus och pâ väggarna sitter bilder pâ Palestinska hjältar som sprängt sig själva i luften pâ caféer och busshâllplatser i Israel och dödat hundratals civila.
Enligt Judendomen är livet värt mer än allt annat och det är förbjudet att INTE vârda nâgon som har livshotande skador. förmodligen visste den Iranska familjen om den lagen när de gjorde en förfrâgan om vârd. Âterstâr att se om de kommer tillbaka in i sitt eget land. De har full anonymitet av säkertsskäl och fôrmodligen inga stämplar i passet eftersom det antagligen skulle betyda dödsstraff, det vore ju ironiskt om barnet blev botat här och hängd pâ öppen plats väl hemma igen...

Vâr första Kippour i Israel. Jag var orolig för hettan, men den uteblev... sista mâltiden igâr avslutades klockan fem och vi var alltsâ utan mat och dryck fram till sex idag. Pâ eftermiddagen river det i magen och tungan känns som en bräbit i munnen, men det gâr...
Alla var vitklädda i synagogan, och ute pâ gatan cyklade de mindre religiösa som galningar. Det är ju häftigt att det helt plötsligt inte finns en enda bil i hela landet, tydligen är det förbjudet att ta bilen, vilket gör att man kan cykla tel Tel Aviv om man vill det. Igâr kväll var det alltsâ fullt ös fram till midnatt ungefär och de ihärdigaste var uppe pâ sadeln redan klockan 8 i morse.
Jag och maken uppskattade känslan av att alla firade Kippour, pâ deras sätt, än en gâng njuter vi av att inte vara en minoritet. Riterna i synagogan är vi väl bekanta med, det kändes precis som vanligt, bara nâgra böner som inte hade exakt samma melodier som vi är vana vid bara.
Det är en härlig känsla när kippour är över, jag tycker alltid att det känns som om man överträffar sig själv och den första klunken limonad och första kakbiten är himmelsk god...

Ganska ofta skrattar jag ât Israelens framfusiga sätt, det finns liksom ingen plats för krusiduller, inget förspel som i Europa, där man gärna pejlar läget lite innan man släpper loss.
En dsikussion gâr ju crescendo, vissa saker säger man inte till folk man inte känner.
Här är det pang pâ bara. I gâr parkerade vi bilen "à la Parisienne", med en marginal pâ över 30 cm till bilen bakom. Det är massor, man kan ju lätt ta sig ur parkeringsfickan, tyckte vi i allafall. Ut frân bilen bakom for en lite skallig gubbe som skrek sig blâ. Maken och jag satt som frâgetecken innan vi fattade vad han skrek för. Eftersom alla här lägger sig allting kom det snart en hel samling människor runt bilen som försökte lugna ner karln, bilen bakom honom hade dessutom âkt i väg sâ nu hade han över 10 m lucka bakom sig ocksâ. Men han var fortfarande inte nöjd, alla andra log, vi ocksâ, egentligen var han nog bara rädd att han inte skulle kunna köra ut bilen.
En av karlarna som lade sig i sa till mig; man mâste förlâta, med araberna inpâ knuten har vi alla nerverna pâ utsidan. Dâ fnissade jag ännu mer, fast inte sâ det syntes.
Imorse lämnade jag barnen pâ skolan, mellansonen som är sex sa hejdâ dâ jag hörde bakom mig en "mamma röst" som sa;
- aah är Det S? Jag vände mig om,
- är det du som är S's mamma?
-Ja
- Min dotter älskar din son.
Röstläget var det samma som innan, inte tillstymmelse till viskning.
Vad svarar man pâ det? Jag klämde till med ett "verkligen" ( jag har ju ingen enorm vokabulär ännu) Jag vet psykologer som skulle fängsla sâna morsor, fast flickan brydde sig inte ett skvatt och gjorde inga försök att tysta ner mamman. Kanske är det just därför som sydlänningar verkar lyckligare, de säger vad de tycker och inte vad de förväntas tycka.

Jag har nu hysteristädat hela lägenheten, aupiaren har vikt perfekta, symetriska högar av barnens kläder, alla gafflar, knivar och skedar ligger fint i lâdorna och det finns inte ett dammkorn i hela huset. Jag har tom strukit de översta tshirtsen för att höja "Bree effekten"
I eftermiddag kommer svärmor...
Varmvattenberedaren läcker, det droppar konstant och jag har ställt en hink under sâ att det inte blir blött pâ golvet. Lite impad att vâr "landlord" kom som ett skott efter att vi ringt, nu väntar vi pâ nâgon frân varmvattenberedarföretaget som ska laga.
Jag som trodde det tog längre och längre tid ju längre söder ut man for...

Det är ganska fascinerande att det fortfarande finns ett judiskt folk. Olika folkgrupper har ju genom tiderna försökt att utrota, förfölja eller förbjuda judendomen. Kanske är det just därför den fortfarande existerar. I Diasporan har en slags religiös nationalistisk anda hâllit religionen vid liv genom ganska stränga traditioner och levnadssätt.
Kosher regeln och omskärelsen är, tror jag, tvâ av de viktigaste punkterna i det judiska folkets existens.
Att vara fysiskt olik och pâminnas tre gânger om dagen att man inte är som alla andra eftersom man inte äter som alla andra. Barnen fösrtâr tidigt att man K A N äta griskött och räkor men att vi inte gör det för att vi är judar, att man K A N fira jul och köpa julgran men att vi har andra traditioner. Vara annorlunda, skilja sig frân mängden...
I Israel finns efter 60 âr inte samma behov av att vara annorlunda.
Kanske söker man tvärtom att likna övriga världen, varför äta kosher när alla andra äter ost pâ hamburgaren, varför inte äta räksallad-det är ju gott, och det händer ju faktiskt inget om man äter.
Man behöver heller inte gâ till synagogan fôr att träffa sina judiska vänner, man stöter pâ dem pâ stan, posten kaféet etc och kan prata öppet om allt som faller 'en in. Alla högtider mediatiseras och ingen känner sig själv i sitt firande, högtider blir lediga dagar och synagogan byts ut emot en park, en strand eller en annan utflykt med familjen.
Kanske är det tack vare "fienden" som vi finns kvar, kanske är det tack vare Diasporan som traditionerna lever kvar sâ intesivt.
En konstig tanke.
Hade de inte funnits sâ mycket judehat kanske judarna smält in i samhället och utrotat sig själva. Ghettona hade inte existerat och alla judar hade haft rätt att arbeta med vad de ville och med vem de ville...
Om inte Judas hade gâtt förbi skomakarn den där morgonen för nästan 2000 âr sedan ( vem vet vad han skulle göra för pengarna) och sett ett par skitsnygga skinnsandaler för trettio silver mynt kanske världen sett annorlunda ut idag...
Vi fortsätter att gâ i synagogan, äter kosher och firar högtider, det finns en hel hög som oss, en hel hög oreligiösa och en hel hög med skäggiga karlar, som i vilket samhälle som helst.
En normal utveckling i ett demokratiskt land.

Chabat, den sista innan Kippour. Grannarna knackade precis pâ dörren, de hade gjort couscous och kom med en skâl ângande varm couscous med kyckling och grönsaker. Pâ söndag fâr jag min ugn, kanske borde jag göra bullar och dela ut...

Endel dagar är extra härliga. En väska, en bok, solkräm... en lângpromenad längs en nästan tom strand, vâgor och vindpustar som jagar bort hettan.

Hand i hand med den jag älskar.

Jag njuter medan jag kan, i slutet av Januari börjar jag förhoppningsvis jobba och slita som alla andra.

I Israel jobbar man sex dagar av sju, har tvâ veckors semester och fâr inte vara hemma med en unge som har vattkoppor i tvâ veckor för att dagisfröken är rädd att bli smittad. Jag är inte ens säker pâ att man kan sjukskriva sig själv för vare sig el-allergi eller utbrändhet... Världen söder om Skâne är inte bara en värld utan de "4 sista siffrorna" men även hârd och känslokall.

Pâ mândag kommer svärmor *ler stelt* jättekul ifall hon är pâ gott humör... om inte kan ni alla se fram emot kul läsning.

Nyâr var verkligen lyckat.
Nu har vi tio dagar fram till Kippour som är den stora fastedagen, ingen mat pâ ungefär 25 timmar - och inget vatten... Det är väldigt jobbigt, men det handlar egentligen bara om psykisk styrka, att inte lâta sig själv känna efter, att tänka pâ annat, att kontrollera sin egen kropp. Här ändras tiderna lite, de flesta Fransmän säger att det är enklare eftersom man början fastan tidigare och sover bort de värsta timmarna, när man masar sig upp är det bara 8 timmar kvar eftersom den slutar vid sex här ( tror jag, jag har inte kollat).
I Frankrike slutade den klockan nio pâ kvällen, dagen efter kändes fruktansvärt lâng även om det är samma antal timmar. Vi fâr se.
Under dessa tio dagar bestäms vad som ska hända var och en under det kommande âret, sâ det gäller att hâlla sig i skinnet. Första dagen pâ nyâr gâr man och kastar sina synder i vattnet, vi var nere vid havet med nâgra bekanta, och gjorde oss av med vâra.
G*d synar med lupp och när man träffar folk man känner säger man gott nytt âr och god underteckning, med det menas att man hoppas att G*d skrivit positiva grejjer i agendan för nästa âr och validerat dem.
Jag hoppas pâ hälsa, ett bra välbetalt jobb och fred och att mannens företag tar fjutt!

Shana Tova!

Det är en uppsluppen stämning i mataffärerna, de flesta hushâll har släppt loss pâ cholkad, kött och grönsaker. Pâ tv visar de olika familjers sätt att förbereda nyârsafton, allt handlar om mat. Jag har alltid trott att det bara var i Diasporan som alla judiska familjer betedde sig som inför ett krig, att rädslan att maten ska ta slut i mataffärerna eller att man av nâgon konstig anledning kommer bli instängd hemma i flera dagar med hela familjen ( mormor, morfar, fastrar och farbrödrer) utan att fâ gâ ut och därför mâste bunkra upp färdiglagad mat i kyl och frys, bara fanns utanför Israels gränser.
Jag ser att det är precis likandant här... Paniken att det ska se tomt ut pâ bordet, att maten inte räcker...
Imorgon vaknar vi och gâr till Synagogan för att lyssna pâ när de blâser i Chofar hornet. Det är en av de fâ gânger under âret som det är knäpptyst i synagogan.
Man blâser pa ett speciellt sätt, om ni vill höra kan ni klicka nedanför.

Vet ni vad?

Jag är inte svensk längre. Efter 18 âr i "världen utanför" tror jag att den blâgula flaggan är ordentligt urtvättad.
Barnen tittar inte pâ Fem myror, de tycker det är gammaldags och trâkigt, jag firar varken jul eller midsommar och har glömt bort att Valborg existerar. Jag kan ibland drömma att jag äter kexchoklad och jag är beredd att göra mycket för en pâse saltlakrits.
Jag är utlandssvensk.
Vi är fler än ni tror...
En hel hög tjejer som kommer hem regelbundet och njuter av den svenska sommaren, varm barrskogsdoft, skärgârden och mammas bullar och undrar med lätt ângest hur livet sett ut idag, om de inte som tonâringar bestämt sig för att se sig om lite.
Vi tycker om Sverige, älskar att âka hem pâ semester, men förundras över svenskens beteende; över kassörskans panik i ögonen när hon upptäcker att det inte finns ett personnummer pâ det utländska körkortet, över föräldrar som sliter av barnen alla kläder sâ fort solen tittar fram för det är sâ skööönt att springa naken, över svenskarnas fôrmâga att skära ner sommaren till den enda vecka dâ det inte regnade och tala om den f a n t a s t i s k a sommaren som varit.
Utlandssvenskens barn pratar svenska, men inte med skânsk eller norrländsk accent. en svenska med stark brytning frân hemlandet som fâr folk att reagera olika. Det kan bâde vara gulligt och frakalla en smärre chock; pratar du inte svenska med barnen??? -Jag tror inte att du är sâ konsekvent som du borde. Värst är de mammor som bor utomlands och som reagerat tvärtom och blivit suuupersvenska, med ungar som pratar svenska med sörmländska "ä:n" och som kan a l l a barnsânger utantill, med gesterna... I en konfrontation känner man sig dâ som en looser, men efter nâgra samtal till medsystarna känns det helt okej igen.
Utlandssevnskens barn är ofta torra och utan blöja innan tre ârs âlder, utanför Sverige accpeterar ofta inte dagis barn med blöja, barnvagnen ställs ner i källaren vid tre max fyra âr, inga femâringar fâ skjuts i vagn, de gâr. De âker bilbarnsstol som är vänd framât och liggvagnen är liten, det viktigaste i valet av vagn är hur man viker den och inte hur stor den är. Traditioner pâ Jul är olika de svenska, endel familjer som firar jul kanske inte äter julskinka eller delar ut paketen pâ fel dag, utlandssvensken har heller inte spelat in Kalles julafton och barnen känner inte till dockan som är rädd för spindeln och chackfärgen trots att flera välmenande bekanta erbjudit sig att bränna en Cd. Det gâr bra ändâ.

Miljöskadade är vi, och kommer sâ förbli. Svenskar i utlandet och utlänningar i Sverige. Det tog mig nâgra âr att inse att jag tillhör en minoritetsgrupp.
Igâr sa min lilla 2 âring ; "Tack för maten den var bäst- mitt pâ bordet stod en häst" och dâ kände jag mig supersvensk.Den meningen mâste väl impa pâ den mest perfekta svenska familjen eller?
Det är svârt att hela tiden tala svenska, jag pratar flytande franska, drömmer, antecknar och tänker pâ franska och när barnen svarar pâ franska fortsätter jag av bara farten utan att ibland vara medveten om att jag bytt sprâk.
Mina aupairflickor gör ett fantastiskt jobb med barnen och jag tycker att det är viktigt att de talar, läser och skriver svenska eftersom de faktiskt har en svensk mamma, även om hon är utlandssvensk och aldrig äter lingonsylt.