Eller som vi säger pâ franska; quand la réalité depasse la fiction...
Igâr kväll visade de "La Rafle de vel d'hiv" pâ Fransk tv. La Rafle de Velodrôme d'hiver, en mass-arrestaion av judar genomfört av den franska polisen den sjuttonde juli 1942 .
Vi talar om över tretton tusen judar, män kvinnor och barn.
I studion fanns flera överlevande. De det berättade var sâ fruktansvärt. Familjerna blev instängda i flera dagar innan de fördes till arbetsläger i Frankrike. I lägren skickades först männen iväg till Tyskland, sedan mammorna, barnen blev själva kvar men skickades ocksâ iväg. Ensamma, instängda i tâgvagnar. De blev ihjälgasade direkt de kom fram.
De överlevande i studion hade flytt, själva.
En sexâring och en elvaâring med en överlevnadsinstinkt som var starkare än allt.
Deras ansikten förvreds medan de talade, târarna rann, rösterna höll inte riktigt. Trots rynkorna sâg de ut som barn när de berättade.
Jag tänker som alltid pâ mina barn. att det kunde ha varit vi. Jag funderar pâ hur de hade reagerat, vad de hade tänkt.
Jag undrar om det kan ske igen.
Om antisemtismen idag är annorlunda än gârdagens.
Inget Europeisk land ordnar längre vernissager om judar. Inga hemska teckningar gör sig lustiga över krökta näsor och stora öron. Men man arrangerar utställningar där man glorifierar själmordsbombare och kallar det konst. Man publicerar hisnande historier om judarnas râhet, sâsom organstölder och kallar det yttrandefrihet. Än en gâng hâlls det judiska folket ansvarig för andras lidanden, än en gâng fryser man ut och pekar finger.
Värst av allt är att ännu en gâng undrar en majoritet varför vi klagar, det är ju vârat eget fel att världen skyr judarna och Israel...