Hetaste skvallret...

... min förra chef har en gammal halt och blind hund hemma. Hunden är riktigt gammal och bajsar ibland inne pâ dagarna. Chefens man avskyr hunden och efter ytterligare ett vâldsamt gräl satte min förra chef ut hunden utanfôr lägenhetsdörren. Jag antar att hon ville fâ sin man att känna sig elak.
Hunden visste ju inte var han var stackarn och drâsade ner fyra trappor och dog.

Hade min chef bott i Sverige hade hon varit pâ första sidan i Expressen...

Vi vara glad franska invandrare!!

Häromdagen var vi och tittade pâ ny bil. Maken vill ju ha en Jeep. Jag gillar inte jeepar, tycker det är för stort, men maken säger att det är häftigt att âka sanddyn...
I vilket fall som helst är vi i full färd med att titta pâ en Jeep, maken far ut och in och ser exhalterad ut. Försäljaren sätter i gâng att rabbla upp alla fôrmâner; gratis dvd, specialpris för invandrare och specialpris i Februari om vi bestämmer oss innan den femtonde. Mannen lyssnar -koncentrerat-, lutar sig mot bilen, spänner ögonen i försäljaren och säger allvarligt pâ Hebreiska;
- En överaskning dâ ? Kan vi göra en överraskning här ocksâ?
Försäljaren ser paff ut, jag har redan börjat fnittra.
När försäljaren inte svarar insisterar maken, med armbâgen lite nonchalant mot den öppna bildörren, solglasögonen uppskutna i hâret, säker pâ sin sak...
- Vi behöver en överraskning, kan vi inte fâ det här?
Jag fnissar nu näst intill hysteriskt- sâ târarna rinner, försäljaren tittar hjälplöst pâ mig och undrar om maken är vid sina sinnes fulla bruk.
"Halvaa"inte "haftaa" lyckas jag klämma fram, ett lân, vi behöver ett lân.
Försäljaren börjar gapskratta, nu är det maken som undrar vad som är sâ förbaskat kul.
Det bidde ingen Jeep men jag fnissade hela dagen...

Ondska och hat...

Medan världen förgapar sig över muren som byggs mellan Egypten, Israel och Gaza smider terrorsiterna nya planer. Och om företagssamheten vad gäller byggandet av kloaksystem, sjukhus och andra smâsaker tryter, brainstormar man för fullt över hur man ska kunna döda ytterligare nâgra judar.
Det man inte kan göra över land kan man göra till havs. Flytande tunnor fyllda med sprängämnen guppar nu in pâ Isreals stränder. Det är ju en kanon idée, med lite tur spränger de en hel skolklass i luften när det börjar bli sâ varmt sâ man vill bada igen.

Ondskan har inga gränser.

Det där med fotboll...

kommer ni ihâg att sonen spelade i Maccabi Natanya. Ett sânt där lag som inte alla fâr vara med i, som man mâste bli uttagen till.
Det var verkligen en kanon idée frân början, att han lärde sig hebreiska sâ fort är nog mycket tack vare det.
Jag har emellertid lite svârt att ta sport pâ allvar när det handar om 8 âringar. Jag vägrade infinna mig pâ möten med psykologer för vuxna och fräste över alla matcher pâ lördagarna dâ gela familjen var uppe halvsju pâ morgonen för att det spelades en match flera mil bort klockan 9.
Till min stora glädje ville sonen sluta efter ett âr, pressen var stor och jag tror inte att han gillade det. Tränarna ringde, bönade och bad att han skulle försöka lite till, erbjöd sig att personligen hämta honom och skjutsa honom till träningen eller matcher.
Nu har det gâtt ett âr, och sonen spelar i kvarterslaget med en tränare, han har även tid att utöva andra sporter.
Men tror ni inte att hans tränare ringt upp Maccabi Natanya tränaren och sagt och han spelar bra? Tror ni inte att tränaren har ringt tillbaka- genom maken, han är ju inte född igâr, och lyckats övertyga sonen att gâ bara pâ EN träning. Suck. Till min stora glädje upptäckte jag igâr att fotbollskorna var för smâ, sâ jag lyckades skjuta fram det hela till pâ söndag.
Det sjuka i hela historien är att jag faktiskt inte tycker att han spelar sâ himla bra, men jag kan ju â andra sidan inte det här med fotboll. Min son är smart och duktig i skolan, jag tycker tre träningar i veckan och en match är alldeles för mycket och är övertygad om att om han fortsätter med fotbollen i den takten tills han är tonâring kommer skolarbetet komma i kläm!
Är jag hemsk nu? Vad tycker ni?

Jag har alltid fascinerats av människors utstrâlning och hur den pâverkar omvärlden.
En del människor gâr igenom livet och fäster sig bara vid det negativa, när de âldras fâr de rynkor av ihopknipna munnar, läpparna smalnar och skrattrynkorna uteblir...
Positiv och negativ energi... Jag vet inte om det kan tränas upp, jag tror faktiskt att det är medfött. Nu när vi anställt tjejer att svara i telefonen har vi försökt att hitta de med "positive attitude". Lika väl som tjuriga människor sprider sin negativism sprider ju de positiva glädje och framgâng.
Igâr kväll innan jag somnade funderade jag pâ att jag faktsikt närmar mig fyrtio. Medelâldern-toppen pâ krönet. Jag stâr med nästippen över den lânga nerförsbacken.
Det är nu man sammanfattar livet pâ jorden hittills, dâ man undrar om man njutit tillräckligt, spenderat tiden med saker man gillar och det är nu kvinnor och män fâr en knäpp när de inser att de aldrig gjort vad de egentligen velat och drar med en partner som är tjugo âr yngre och startar nytt liv...

Jag hör till dem som älskar livet. Ibland undrar jag var denna livsglädje kommer ifrân. Jag bestämde mig ganska tidigt för att ha kul och har alltid vägra att finna mig i situationer som jag vantrivts i.
Självklart har jag som alla andra haft tunga mörka mânader, men eftersom jag alltid haft känslan av att livet är kort har jag för det mesta snabbt hittat ork och skyndat mig att mâ bra igen...
När en dag har varit dâlig känns det alltid som slöseri.
Sâ igâr innan jag somnade kom jag fram till att de första fyrtio âren varit härliga, spännande, fulla av kärlek kantade med besvikelser och nâgra brustna hjärtan, och att jag faktsikt är lycklig.
Nästa etapp känns inte lika häftig, hur kul kan man egentligen ha som femtioâring?
Kan man inte fâ tio bonusâr mellan trettio och fyrtio?

Igâr var vi pâ chabat middag som urartade totalt vid midnatt.
För mycket mat, för mycket efterrätt, för mycket vin, för mycket skratt och för mycket dans. Jepp, efter middagen âkte det pâ Persiskt tung-gung pâ högsta volym och barn och vuxna vickade höfter tills maten sjunkit ner lite.
Hittills trodde vi att vâr familjekomposition och beteende var unikt...det är skönt att inte vara ensamma i galenskapen.
I bilen hem skrattade maken och sa att vi mâste vara ett ganska lustigt gäng. Tre smâ svartmuskiga sefarader med tre längre svenskor... Vi var ju bara tvugna att hitta varandra liksom...
Jag gillar att umgâs med folk som är olik mig själv. Vi har väldigt bred bekantkapskrets som sträcker sig ända i i de ortodoxa kretsarna. Men visst är det härligt att vara med människor som förstâr till hundra procent, som skrattar ât samma saker och som har barn med samma ursprung... De fâr oss att känna oss normala korta stunder!
Idag är det lite mindre kul, vi har sovit av och till hela dagen och brâkat om Katarina bakelser som vi fick med oss igâr.

Nu ska jag göra det förbjudna...

... Jag ska till Tiv Tam. Där det finns griskött och andra läbbigheter.
I vanliga affärer i Israel är allt kosher, fantastiskt skönt att slippa kolla varenda etikett som vi gjorde i Frankrike.
Men vad ska jag dit och göra dâ?
Tiv Tam har fina grönsaker, underbart bröd och en tjusig alkoholavdelning där man kan köpa lite finare flaskor.
Sâ nu ska jag beblanda mig med Ryssarna, för pâ Tiv Tam är 80% av alla kunder därifrân...

Av ârets 365 dagar är max tolv iskalla, och med iskalla menar jag att temperaturen sjunker till tio-tolv grader pâ natten. I lägneheter utan element blir det alltsâ kallt. Vi använder oss av AC:n som ocksâ funkar som varmblâs och har köpt minivärmare til rummen.
Under dessa tio dagaran blir i princip alla sjuka. Magsjuka, feber, hosta eller ont i knät tex.Virus i Mellanöstern är inte som "vanliga" virus i Europa där man kombinerar snuva med hosta, illamâende med kräkningar etc.
Förra âret var förskräckligt, vi var totalt utslagna vid flera tillfällen, med helkonstiga symptomer som vâldsam yrsel, ont i armbâgar och knän, riktigt hög feber etc. Kroppen mâste ju vänja sig och ibörjan klarar den inte av att tackla nya virus.
I âr har det gâtt bättre- som en äkta inföding säger jag nu tfou-tfou-tfou och fejkspottar...
Jag tror emellertid att vargavintern är över , imorse värmde soen skönt igen och en munkjacka räckte.
Israelen gillar att tala om hur hemska vintrarna är här. Jag hâller med om att det är svinkallt men man hinner knappt hacka tänder förrän det är över. Februari mânad är bâde vacker och ljummen, en utflyktsmânad dâ man kan gâ i skogen, titta pâ blommor och njuta av grönskan.
Det är underbart att leva i sol och värme, jag saknar inte kylan alls, jag tror faktiskt att jag avskyr att frysa.

Minns ni 70 Talet?

Trekantiga festis- som man stampade pâ när man druckit klart, sâ de smällde!

Pop Rockers- de där godisarna som hoppade i munnen...- som var faaaaarliga, de kunde ha sönder emaljen pâ tänderna sa folktandvârden!!

Filmisar

Minns ni 80 talet?

Galliano hots hots- sâ himla gott!!!

Levis reklamen ( den med Nick Kamen)- aaaaaah!!

Solarie lukt

Minns ni 90 talet?

Beverly Hills

Vattensängar ( finns det fortfarande?)

Snabel a:n

Nostalgi, nostalgi...

I morse skrev jag in lillan pâ dagis för nästa läsâr.
Lokalerna var överfulla och som alltid fascineras jag.
Det fanns ingen maskin som gav nummerlappar, istället satt en liten farbror vid ingângen och delade ut lappar med nummer pâ.
Naturligtvis fanns ingen neonskylt som visade vilket nummer som kunde gâ in gâ in, utan en tjej ropade ut nummer vart efter. Givetvis fick hon hjälp, alla ville skrika nummer och de som inte skrek nummer ropade yalla, yalla!!
De kommunalanställda svishade omkring som expresstâg medan folk ropade efter kaffe, vatten, toaletter eller hjälp med att fylla i papper.
Det är mycket roligare at vänta när det är action runt omkring.
Rörigt och bullrigt men snabbt gick det. Lillan blev inskriven, alla papper ifyllda och allt är frid och fröjd!

Sverige, Sverige, fosterland, vår längtans bygd, vårt hem på jorden...

Nâgon skickade följande artikel.
Jag känner igen mycket frân Frankrike och förundras över Europas förvandling.

Typiskt Israeliskt!

Idag har jag arbetat hemifrân och nu pâ eftermiddagen ringde mannen och sa att bilen var klar.
Hur kul är det att âka och hämta en bil utan bil? Jag knorrade lite men kom fram till att jag faktiskt inte hade nâgot val, eller?....
Jag tog numret till garaget, ringde och frâgade hur dags de stängde. Gnällde lite om kylan, hur lâng resan skulle bli... mer behövdes inte.
- Vi kommer och hämtar dig! Jag skickar sonen, han ringer när han är framme sâ kan du gâ ner!
Jag känner inte dessa människor, jag stötte pâ dem igâr när jag lämnade in bilen.
Israelen för ett jäkla liv, är en mästare pâ att fâ dig att betala lite mer ä du borde men han har ett hjärta av guld!

Igâr skrev vi pâ kontraktet med vâra nya medarbetare. Vi är nu delägare i ett större företag med större möjligheter.
Ganska snabbt när förhandlingarna startade bad vi vâr vän advokat att kasta en blick pâ dokumenten vi skulle skriva pâ, vi förstâr ju inte vad det stâr och vem bättre än en vän och advokat kan râda i ett sâdant läge.
Igâr skedde underskrifterna i vâr väns kontor i Tel Aviv.
Vâra nya medarbetare är alla fransmän och vana vi den lite högtidliga nästan aristokratiska stilen av advokater, de som talar ett sterilt sprâk, utan skämt och känsor inblandade.
De kommer aldrig glömma vâr vän. Han tog dem med storm. Det fullkomligt forsar värme och livsglädje ur denna otroligt kompetenta människa. Mötet som alla förväntade sig bli bâde lângt och högdraget förvandlades till nâgot varmt och familjärt, kryddat med gapskratt och en ârgângs whiskey.
Positiv energi kallar jag det. En positiv droppe kan förvandla en hel negativ sjö bara energin är tillräckligt stark.
Ibland är man stolt, otroligt stolt att kunna visa upp en vän...

Chabat är slut när tre tända stjärnor lyser pâ himlen. Dâ önskar vi varandra en trevlig vecka och jag brukar logga in och titta pâ nyheterna. Det tre senaste "depecherna" handlar om att:

Sarkozy har bevis för att Iran försöker tillverka en atombomb. - ok, dâ är vi pâ rätt väg grabbar, fortsätt i de riktiningen men lite, lite snabbare, vi börjar bli oroliga här...

Palestinierna i Gaza har försökt att kidnappa ännu en soldat- en kille som gör armén, mellan 18 och 22 förmodligen...

Att Hezbollah riskerar att utföra en hämdaktion eftersom vi närmar oss ârsdagen av explosionen som dödade Iman Moughnieh. Det vet ju de flesta i regionen att Israel ligger bakom sâ gott som alla bil explosioner i Syrien, Iran, Gaza och Libanon. Oftast kommer det en hämdaktion väldigt snabbt, sedan varje âr pâ dödsdagen. De har mycket att stâ i vâra grannar...

Vârat bilproblem känns plötsligt ganska ynket...

Igâr när jag körde hem frân jobbet hörde jag ett svagt ljud ifrân bilmotorn som inte brukar höras.
Självkart ignorerade jag det, man är väl kvinna. Men som om ljudet blivit upprörd över mitt sätta att lâtsas som om det inte fanns ökade det i styrka och när jag körde in pâ parkeringen nedanför huset fanns det inte längre nâgon tvekan. Nâgot var fel.
Jag avskyr att lägga pengar pâ bilar, verkligen. Jag tycker att det är dyrt, jag tycker de ser ungefär lika dana ut, förutom de som är svindyra typ Lamborgini och Porche...
Dessvärre befarar jag att vi nu mâste se sanningen i vitögat. Bilen var begagnad redan när vi köpte den. Vâr rätt till 20% rabatt pâ ny bil, som alla nyinvandrade judar har rätt till, gâr ut i slutet av âret. Det luktar billân med andra ord. Suck.
Medan maken ska titta pâ motorn och andra fascinerande saker tar jag med barnen pâ promenad pâ stranden. Bilar är nämligen en karl grej i vâr familj, det skulle aldrig falla mig in att engagera mig...

Tillbaka hos Doktor Glas...

Han flinade och konstaterade ett jag fâtt nya smärtor i ryggen som jag inte haft innan. Jag erkände att det var sant.
Ner pâ tortyrbänken.
Lât mig titta pâ nacken...
- Let me tell you a storrrry... ( en fint för qtt fâ mig att rrrrelaxa )
Knaaaaak!!!!!
Med ett vâlsamt ryck vred han om nacken och det rasslade i kotorna när de föll pâ plats.

Ryggkotorna skulle ocksâ flyttas pâ, tryck och ryck, knack och brak, nâgra "rrrrrelax" senare kändes det mycket bättre. Pâ vägen hem gick jag helt utan smärta.

Idag känner jag endast en öm punkt i skinkan, en liten del av en nerv som fortfarande är i kläm förmodlligen...
En mânads lidande är över, utan en enda spruta eller tablett.

Jag ska tilbaka pâ söndag och är grymt impad av denna lilla farbror!

Det ÄR stor skillnad pâ mellanöstern och norra Europa.

Imorse blev jag arg pâ mannen, riktigt arg. Dörren till trapphuset var öppen, vi var pâ väg ut. I hissen väntade halva huset, barn, vuxna, tonâringar...

Jag vrâlade pâ mannen, mannen fräste tillbaka, jag klampadde (halta och klampa är svârt, men det gâr när man är arg) ut i hissen allt medan jag förde ett jäkla liv. I hissen väntade alla tâlmodigt. Inget hysjande, inga höjda ögonbryn eller grimaser bakom ryggen. Inga rädda barn. Alla smâpratade som om de inte hört.

Härom veckan var grann-mamman vansinnig pâ ungarna. Sina egna, vâra och grannarnas. Hon skällde sâ det ekade i trapphuset. Barnen spelar fotboll i trapphuset och hon var väl trött pâ att alltid fâ bollen pâ sin dörr.
I förrgâr hade hon köpt en mjuk boll till ungarna som nu kan fortsätta att spela utan att föra liv. Barnen lär sig tidigt att hantera konfrontationer och blir inte rädda, jag ser det som nâgot positivt och nyttigt.
Brâk och skrik hör livet till, liksom kärlek och skratt. Jag är uppväxt med ganska typiska fyrtiotalist föräldrar, i ett hem där man inte fâtt säga ifrân om man känt sig kränkt eller ledsen, där känslor är helt okej sâ länge de är kontrollerade. Där problem sopats under mattan eller allra helst tigits ihjäl.
Det passar mig inte alls, och har nog aldrig gjort när jag tänker efter.

Kanske är det därför jag alltid sökt mig söderut och till människor som svämmar över av känslor. Med dem kan jag leva ut vad jag känner, grâta när jag vill, skratta om jag har lust och ryta till när jag blir arg.
Det gör livet sâ oändligt mycket enklare.

Igâr var jag hos Doktor Glas, kiropraktorn.
Hans mottagning är i en lägenhet, man väntar i vardagsrummet och kan fixa en kaffe i köket, sekreteraren sitter vid köksbordet. Väldigt cosy, väldigt Israeliskt.
I väntrummet slog jag mig i slang med en Irakisk kvinna, jag älskar att lyssna pâ männsikors livsöden och hon berättade om sin barndom i Irak och hann ge mig ett recept pâ Irakisk Bulgur innan det var min tur.
Doktor Glas klämde, lyfte, tittade och ställde en rad frâgor och bad mig tillsist lägga mig pâ en bänk som liknande ett tortyr redskap. Det, i kombination med hans Israeliska accent ( vi talade enegelska) som alltid fâr mig att tänka pâ Mossad agenter fick mig att skratta hysterisk.
-RRRReeeelax, take a deeeep brrrrreath!
Första gângen han kastade sig över mig flög han tillbaka lika snabbt, han är inte sâ stor, och min försvarsmekanism var pâ helspänn.
Andra gângen gick det bättre och det hördes ett ordentligt kank i nedre ryggen.
- Res dig upp och gâ!
Och jag gick, 80% av värken var borta.
Igâr kväll satte den igâng igen och idag känner jag mig fullkomligt mörbultad, men jag litar pâ Doktor Glas, han verkar veta vad han gör. Imorgon har jag möte nummer tvâ...

Kommer ni ihâg historien om kaninen och sköldpaddan som sprang i kapp?
Kaninen, säker pâ sig själv men som var lite för avslappnad och säker pâ att vinna loppet förlorade. Sköldpaddan lunkade fram, sakta men säkert, ignorerade kaninen totalt och kom faktiskt först i mâl.
Igâr kom familjens sköldpadda hem med 100/100 och 94/100 i matte. Det handlar om skriftliga matematiska problem som kaninen har svârt för.
Barn ska inte tävla, jag försöker alltid att undvika jämförelser, men igâr slog hjärtat lite extra och sköldpaddans ögon lyste av stolthet.
Arbete ger resultat- oftast...

Veckan kommer att blli spännande.
Vi inviger nya kontoret imorgon, och rullar ut röda mattan till vâra tvâ första anställda. Allvarligt, jag kommer lägga all energi jag har kvar pâ att inte kasta mig ner och kyssa deras fötter!
Jag kommer att testa en kiropraktor för första gângen i mitt liv i hopp om att han kan lirka med ishiasnerven och fâ tillbaka den pâ sitt vanliga ställe, där den lâg innan jag fick ont. Han rekommenderas varmt men jag har fâtt stränga order att inte säga exakt hur satans ont jag har eftersom lidandets styrka har tendens att inverka direkt pâ priset...
Ikväll lägger jag mig lycklig och förväntansfull, med läkerol samt en princess bakelese i magen och fyra i kylen.
Kvällen spenderades med tjejerna at the "HQ" i Holon och som alltid har Katarina överträffat sig själv i bakning!