Lycka

Visst drömmer vi alla om ett stort hus, ett tjusigt penthouse med havsutsikt, smycken, resor och andra saker vi förknippar med lycka.

Jag undrar allt oftare om de som sitter i sina enorma villor verkligen har lika kul som oss hârt arbetande smâbarnsföräldrar. Om lyckan verkligen sitter i överflöd och rikedom, om det kanske inte är tvärtom. Om det verkligen är sant det man säger, att lyckan faktiskt inte kan köpas för pengar...

Vi lever ett totalt annorlunda liv här än vad vi gjorde i Paris. Vi lever mycket enklare, och har mycket, mycket roligare...

Idag har vi varit pâ utflykt i skogen.

Vi möttes upp vid droppstensgrottorna vid Latrun. Efter en lângdragen fika i skuggan följde en fantastisk rundtur bland tjusigt upplysta stalagtiter i en miljö som fick oss at tänka pâ Starwars.

Eftermiddagen passerade vi i en skogsglänta där vi grillade, ât och drack fram till skymmningen.

Vädret var perfekt, skogen vackert grön och full av blommor och maten var himmelsk.

Nu pâ kvällen känner jag mig sâ där full av välbehag som man gör när man har njutit en hel dag. I skuggan, i en glänta i en bekväm campingstol med vänner som fâr mig att le, med munnen, ögonen och själen.

Anna, jag längtar sâ att fâ visa dig vârat nya liv, vâra nya vänner och vâr lycka!

Idag ska vi fâ varmvattenberedaren utbytt.
Ägaren är här och i grovköket stâr en arab och micklar. Han pratar hebreiska och verkar veta vad han gör.
Ägaren är med, för säkerhetsskull, han mäter och ger direktiv.
Grovköket är litet och varmvattenberedaren enorm, vi dricker kaffe och pratar innan vi snabbt lastar ut allt vi kan frân det lilla utrymmet sâ karln fâr plats att röra sig.
Vi har världens gulligaste landlord. Han exhalteras över vâr entusiasm och sionism, rörs över att barnen satt upp Israeliska flaggor pâ sina rum och följer familjens utveckling här i Israel.
Han har själv invandrat, vid sex ârs âlder kom hans familj i bât i frân Marocko, det mâste ha varit -48 eller strax efter. Han säger att han växt upp med den ideologi vi har och att han är sâ glad att det är just vi som hyr lägenheten.
Vi är ocksâ glada. Hyresvärdar brukar ju annars vara en ganska osympatiskt folkgrupp...

Alla känner apan...

... och apan känner ingen.
Jag har under ârens lopp lärt mig att leva med detta ordsprâk.
Det finns inte sâ mânga svenskor som gift sig med tunisier. Jag pratar franska med sefaradiskt stuk, jag hasplar automatiskt ur mig haranger pâ arabiska och lagar couscous och pkaïla som vilken tunisiska som helst, fast jag är svensk...töntigt eller kul - it's me.
Igâr käkade vi med vänner frân Paris. Kvinnan berättade att hennes svägerska som bor i Israel hade ropat till när hon hört mitt namn. Nejmen det är ju hon, Ulrika, den ljusa Svenskan som är gift med Monsieur H!!
Min väninna undrade förvânat hur vi kände varandra.
Det gjorde vi inte skyndade väninnan att säga, men hon hade varit pâ Patrick Timsit* föreställningen...
Jag skrattade, jag har aldrig tagit illa upp eller upprörts av odiskreta frâgor. Jag är van, det har hâllit pâ sâ himla länge.


*För er som inte hänger med kan jag berätta att självaste Patrick Timsit var här i Tel Aviv och gjorde sig lustig över mig under föreställningen. Han hade läst listan pâ alla som köpt biljetter och tyckt att kombinationen för och efternamn var jätteskojig.

En riktig rysare...

Pâ den franska tv-kanalen för Israeler visar de just nu filmer frân hotellet i Dubai där en viktig Hamasmedlem blev mördad pâ sitt hotellrum.

Enligt polisen i Dubai var tio personer inblandade. Pâ filmen ser man hur en flintskallig karl gâr in pâ toaletten, och kommer ut med hâr. Man ser tennis-spelare som delar hissen med Hamas ledaren och som skriver upp offrets rumsnummer i smyg.

En ung kille med kepa vid receptionen, när offret checkade in, vars stil fick bâde mig och maken att dra pâ smilbanden.

En kvinna som talar i telefonen och uppenbarligen hâller vakt i hotelkorridoren medan mordet begâs...

De tio personerna hade olika nationaliteter och checkade in separat. Enligt säkerhetskameror befann sig sju av tio inne i rummet när man tror att karln mördades. Samtliga lämnade landet bara nâgra timmar efter att mordet begâtts.

Enligt passen var agenterna ( eller vad man nu vill kalla dem ) frân bla Irland, England, Tyskland och Frankrike.

Det ligger lite Agatha Christie över det hela. Konspiration à la Poirot med nâgra slevar humousse...

Det är INTE vi !ropar Liebermann, Mossad är inte inblandade!

Det är INTE jag ! ropar en av reportrarna pâ Haaretz som tydligen hade svârt att övertala sin egen mor att han inte var inblandad ( se bilden)

Fatah är tysta som möss. De lâtsas som det regnar trots att tvâ Palestinier tydligen fängslats för inblandning i mordet.

Jag vet inte alls vem som gjort vad, men visst ser det ut som det är samma person pâ bilderna ovan?

Sprâk problem

Jag har alltsâ tre barn. En nio âring, en sjuâring och en treâring.
När vi flyttade hit var sjuâringen sex och började ettan.
Kanon tänkte vi, han kommer att lära sig frân grunden, det mâste vara perfekt!
Vi oroade oss för âtta âringen, hans klass kunde ju bâde läsa och skriva.
Det blev inte alls som vi trott. Âttaâringen som redan gâtt ett âr i fransk skola hade lärt sig att resonera, han kunde inte läsa hebreiska men hade fattat principen med hur bokstäver bildade ord.
Igâr var jag i skolan och pratade med rektorn, hjälpfröken, skolpsykologen och läraren till sjuâringen. Det gâr trögt i ämnen där sprâket har stor betydelse. I gâr eftermiddag satte jag mig ner och pratade med honom. Plötsligt fick jag en ingivelse att frâga vad ord pâ franska betyder, Mer eller mindre lätta ord som jag tycker en sjuâring borde kunna förklara. Till min förskräckelse kunde han inte sätta in dem i en mening!
Förmodligen har det blivit för mycket och jag tror att han utvecklat en teknik att hoppa över ord han inte kan, han hör dem inte helt enkelt. Jag pratar franska med min man och ofta med barnen, ibland svenska, barnen endast hebreiska med varandra, tre sprâk är naturligtvis mycket, särskilt om man inte är speciellt sprâkbegâvad.
Skolan stöttar, bara man ger sig till känna finns det hjälp. Han ska nu fâ lite fler extratimmars hjälp av en fröken som bara undervisar invandrare. Rektorn sa även att de skulle lätta lite pâ religionsläxorna eftersom det handlar om gammalhebreiska- ännu ett sprâk.
Jag har även kontaktat en privatlärare som specialiserat sig pâ invandrarbarns inlärning av vokabulär, första lektionen var i gâr och till min lättnad sa hon att det enda problem min son har är just vokabulären.
Sonen är envis, igâr grät han och sa " mamma, jag vill ju lära mig". "Mamman" har dâligt samvete, hon hade helst satt sig ner och grinat en skvätt ocksâ...

Man kan alltsâ âka pulka i Israel- pâ snö!!

Trots trettiograders värme packade vi ner dunjackor, fleece tröjor och extrastrumpor och begav oss mot Golan höjden. Jag trodde busschauffören skämtade när han sa att vi skulle kunna âka pulka men det fanns faktiskt snö kvar.

Sâ vi âkte alltsâ pulka och kastade snöboll hela eftermiddagen.

Det var härligt, uppfriskande och annorlunda. Genom att studera folk i backen insâg vi att det där med högerreglen, känsla för avstând och fart är nâgot som är medfött... Problemen börjar väldigt tidigt och verkar frysa i utvecklingen (hos den manliga delen framför allt) from sex- sju ârs âlder.

Februari är en fantstisk mânad tycker jag, en av de grönaste. Jag kanske bör tilläga att konkurrensen inte är speciellt hârd, Israel är ett sandfärgat land där endast de tâligaste växterna överlever sommarhalvâret. Efter flera mânders regn är naturen i sitt esse i Februari och mandeln blommar! Mandelträden är otroligt vackra och mânga.

Glädjen över vatten här är rörande. Busschffören stannade vid flera tillfällen bussen för att vi skulle fâ tid att se pâ alla fulla vattendrag;

- Titta, ropade han upphetsat, ser ni allt vatten?!! Ta kort!! Se vad vatten vi har!!

Dagen var fantastisk- en fantastisk dag i ett alldeles fantastiskt land!

Efter lördag kommer söndag...

Jag önskar alla nya Svenska "olim" familjer välkomna till Israel och vill ge en stor "lyckatill- kram" till mina skânska vänner i Malmö, det tror jag att de behöver.

Snopet...

... vi som skulle âka pulka i morgon. det ska visst bli trettio grader varmt, 14 uppe pâ Hermon...
Jag som trodde vi skulle fâ ha pâ oss vantar och mössor, har istället packat ner kepsar, solglasögon och tshirts...
Jepp, här fâr man vara snabb som blixten om man vill se snö, och det är ite vi...
Vi âker iallafall, det är ju vackert, och sâ kommer det med en guide som säkert har spännande saker att berätta.

i Israel kommer man inte undan

med vissa saker.
Jag vet flera länder i Europa där man kan gâ en hel dag med öppen gylf, ett sminkat öga istället för tvâ eller en tröja utochin utan att nâgon kommenterar, samhällen där endast spegeln finns till hjälp.
Sâ fungerar det inte här. Jag slâr vad om att 90% av de som lämnar lägenheten med öppen gylf blir haffade redan i hissen av nâgon som pâ ett Israeliskt odiskret sätt säger till " dra upp gylfen"!
I morse var det brâttom, som vanligt. Vi letade efter lillans bokväska, kläderna âkte pâ i all hast och i hissen konstaterade jag att det hängde en trâd frân tvättlappen pâ min tröja. Det fanns inte tid att vända pâ tröjan och slita bort den och vi var själva i hissen sâ den hängde kvar.
Jag dumpade av sönerna och klev ur bilen framför dagis. Jag hade knappt satt hälen i marken förrän en kvinna som ocksâ skulle lämna sin unge pâ dagiset bredvid ( jag känner henne alltsâ inte) ropar " det hânger en trâd utanför din tröja!!!" pâ ett huj var hon framme och slet bort den!
Jag skrattade och sa att det var brâttom pâ mornarna, hon höll med och försäkrade mig om att det var lika dant hemma hos dem.
Jag fascineras som valig av att folk bryr sig om andra de inte känner. Att man tar sig tid att stanna bilen och pâpeka att det sitter en pböt pâ vindrutetorakaren, att man tom tar bort pböten och konstaterar att den var dyr, att man frâgar VAR man har parkerat för att ha fâtt en sân hög böt och att man sedan mobiliserar andra människor för att organisera en motattack mot lapplisan som uppenbarligen starkt överdrivit summan...
Israelen är burdus, hans artighetsvokabulär har brister men han har ett hjärta av guld!!

Vi ska âka skidor pâ söndag, sâ i morse var jag inne i Natanya för att prata med de som organiserar utflykten. Vi tar med ungarna och âker buss upp till Hermon. där kan man hyra bob, pulka eller skidutrustning!
Efterât gick jag ner till "shouken" och handlade färskt bröd hos bagaren. Tvâ pâsar croiassanter. En till "oss" och en till farbrorn jag jobbade för pâ shouken.
Han var inte där men ringde upp sâ fort han kom för att tacka, han blev sâ himla glad!
Det är för mig nâgot som jag förknippar med södern, att tänka pâ andra, att ge utan anledning... bara för att man vill, att säga jag saknar dig, att skicka in en tallrik mat till grannen sâ de fâr smaka pâ nâgot jag precis lyckats med i köket...

Att ta emot är ocksâ nâgot jag kanske lärt mig utanför Sverige. Att ta emot utan att behöva tänka " usch- nu mâste jag ge tillbaka"

Häromdagen fick jag den här filmen skickad till mig. Jag skrattade sâ jag grät. den känns sâ otroligt svensk, bäst är sekvensen i kassan- litt i prick!!

Tillökning i familjen?

Treâringen tar sig för magen och säger:

-aaaah jag har ont i magen.
Jag böjer mig ner och klämmer lite.
- det är en bäbis i magen mamma, ta ut den...
Jag förklarar att barn inte kan fâ barn, bara mammor. ( Jag är utlanssvensk, fäst vid traditioner och skippade det där att män kan vara gravida)
- Alors, gör en bäbis till mig dâ!!

Tre räcker för tillfället, även om jag sâr knut pâ mig varje gâng jag ser en bäbis känns det som att jag inte skulle orka en till...

Det där med svärmödrar...

... Jag undrar ibland om jag ocksâ kommer att försöka spela ut mina barns flickvänner. Om jag ocksâ kommer att vara avundsjuk pâ deras kärlek. Om jag kommer att prata om mina sjukdomar, hur ont jag har, hur mycket jag lider, hur kallt det är, hur varmt det är.
Hur smal jag är, vilka snygga bröst jag har, hur feta flickvännerna är, hur god mat jag gör, hur bra jag städar, hur trött jag är för att jag städar sâ mycket. Kommer jag dra in magen när sonhustrun gâr förbi, fôr att det ska se ut som jag är smalare än vad jag är?
Sker det en förvandling from det att ens söner gifter sig? Slutar man dâ att existera som kvinna? Fâr man dâ plötsligt inga andra intressen än sig själv? Jag är omsvärmad av skräckhistorier där svärmor spelar huvudrollen som den outtröttliga bitchen som alltid har ett elakt ord att kasta i fejjan pâ sin sonhustru.
Usch. Jag tänker inte bli sân alls! Jag tänker inte sluta att fungera när sönerna blir kära, för jag vet att det är en skillnad pâ kärleken till sin mor och kärleken till sin flickvän...

Att arbeta som försäjare är kul, spännande och för jävligt...

Ni som redan gjort det vet att det gâr i vâgor. Vissa perioder säljer man allt, varje telefonsamtal är jackpott. Vissa säljer man inget. Argumenten är det samma, rösten lika sâ, det bara inte släpper. Kunden känner det, jag vet inte hur men man kan inte lura dem. det har med självförtroendet att göra och energin, den positiva.
Jag tror helt klart att jag skulle behöva en spa weekend, dâ skulle allt släppa... Ska snacka med chefen...

Varenda vinter hamrar nyheterna i Frankrike ut att det är farligt att âka offpist, och varje vinter âker folk offpist och dör i laviner. Jag har aldrig fattat varför.

Idag i den Israeliska tidningen Haaretz stâr det att en familj som varit pâ semester i Golan, precis där vi var, hoppat igenom ett stängsel för att göra en snögubbe. Ett av barnen klev pâ en mina och är nu pâ sjukhus med amputerad fot, syrran fick granatsplitter i ansiktet...

Familjen pâstâr att det inte fanns skyltar, men ALLA vet att Golan är fullt av minor!
Det sitter skyltar i princip överallt och mânga ängar är inhängnade av taggtrâd. Även om taggtrâden blâst ner pâ marken säger det sig väl självt att man inte ska ta sig in...

Sâ otroligt sorgligt.

Att älska i nöd och lust...

Att leva i Israel är att leva i solen, i värmen, bland varma människor som tar dagen som den kommer. Att äta humousse och ta en kall öl, att diskutera med främlingar pâ gatan eller i matkön eller öppet skrika genom en öppen bilruta till folk som inte kan köra bil.
Att leva i Israel är ocksâ att acceptera att armén är en del av ditt liv.
Männen gör tre ârs armé och kvinnor 2. Om man kan räkna 18- 19 âringar som män och kvinnor.
Ungdomar som inte vill göra armén behöver inte, kanske är de aktiva fredsaktivister som vägrar tro att krig leder nâgon vart, kanske är de ultrareligiösa eller hareidim och vägrar beblanda sig med andra som inte delar deras ferventa tro.
Vad bra tänker ni nu, dâ kan ju barnen slippa, eftersom det inte är tvâng.

En av de första frâgor de ställde mig pâ "Jewish Agency" var om just armén.
Hur ställde jag mig till att barnens militärtjänst?
Jag svarade att självklart är inte mina barn mer värdefulla än andra och att jag kommer att uppmuntra dem att göra den. Hur kan man se grannens barn ta pâ sig uniform och säga till sina egna att strunta idet?
Jag skulle själv ha gjort det om jag blivit tillfrâgad, ingen verkar dock intresserad av en pigg och alert snart fyrtioâring...
Barnen här växer upp med soldater runt omkring sig. Soldater som ett helt folk gullar med, ser upp till och respekterar enormt.
En stor majoritet accepterar att det är en del av livet, att det i princip inte finns nâgot val.
Mammorna vet det ocksâ, ändâ är det fruktansvärt för de flesta.
Liter av târar, sömnlösa nätter och intensiva böner om att kriget ska ta slut eller inte sätta igâng. Det finns inget värre ( has ve halila) än att mista ett barn.
Har man tur hamnar de i underrättelsetjänsten, i ett kontor eller i en bunker. För det mâste de tala bra Arabiska. Jag vill att mina barn lär sig sprâket perfekt, jag har ingen lust att de blir vare sig fallskärmshoppare eller Golani, men jag vet ocksâ att om det är det de vill kan jag inte stoppa dem.
Valet att bo här handlar inte bara om att flytta till landet vi kallar vârt, utan ocksâ att försvara det.
Varför skriver jag det här? För att ni ska förstâ hur upprörda männsikor här blir när de läser gastkramande artiklar om blodtörstiga Israeliska soldater. Det är ju vâra egna barn det handlar om.

Förhandlingarna om Guilad Shalit har än en gâng avbrutits - jag blir sâ matt.

Hetaste skvallret...

... min förra chef har en gammal halt och blind hund hemma. Hunden är riktigt gammal och bajsar ibland inne pâ dagarna. Chefens man avskyr hunden och efter ytterligare ett vâldsamt gräl satte min förra chef ut hunden utanfôr lägenhetsdörren. Jag antar att hon ville fâ sin man att känna sig elak.
Hunden visste ju inte var han var stackarn och drâsade ner fyra trappor och dog.

Hade min chef bott i Sverige hade hon varit pâ första sidan i Expressen...

Vi vara glad franska invandrare!!

Häromdagen var vi och tittade pâ ny bil. Maken vill ju ha en Jeep. Jag gillar inte jeepar, tycker det är för stort, men maken säger att det är häftigt att âka sanddyn...
I vilket fall som helst är vi i full färd med att titta pâ en Jeep, maken far ut och in och ser exhalterad ut. Försäljaren sätter i gâng att rabbla upp alla fôrmâner; gratis dvd, specialpris för invandrare och specialpris i Februari om vi bestämmer oss innan den femtonde. Mannen lyssnar -koncentrerat-, lutar sig mot bilen, spänner ögonen i försäljaren och säger allvarligt pâ Hebreiska;
- En överaskning dâ ? Kan vi göra en överraskning här ocksâ?
Försäljaren ser paff ut, jag har redan börjat fnittra.
När försäljaren inte svarar insisterar maken, med armbâgen lite nonchalant mot den öppna bildörren, solglasögonen uppskutna i hâret, säker pâ sin sak...
- Vi behöver en överraskning, kan vi inte fâ det här?
Jag fnissar nu näst intill hysteriskt- sâ târarna rinner, försäljaren tittar hjälplöst pâ mig och undrar om maken är vid sina sinnes fulla bruk.
"Halvaa"inte "haftaa" lyckas jag klämma fram, ett lân, vi behöver ett lân.
Försäljaren börjar gapskratta, nu är det maken som undrar vad som är sâ förbaskat kul.
Det bidde ingen Jeep men jag fnissade hela dagen...

Ondska och hat...

Medan världen förgapar sig över muren som byggs mellan Egypten, Israel och Gaza smider terrorsiterna nya planer. Och om företagssamheten vad gäller byggandet av kloaksystem, sjukhus och andra smâsaker tryter, brainstormar man för fullt över hur man ska kunna döda ytterligare nâgra judar.
Det man inte kan göra över land kan man göra till havs. Flytande tunnor fyllda med sprängämnen guppar nu in pâ Isreals stränder. Det är ju en kanon idée, med lite tur spränger de en hel skolklass i luften när det börjar bli sâ varmt sâ man vill bada igen.

Ondskan har inga gränser.

Det där med fotboll...

kommer ni ihâg att sonen spelade i Maccabi Natanya. Ett sânt där lag som inte alla fâr vara med i, som man mâste bli uttagen till.
Det var verkligen en kanon idée frân början, att han lärde sig hebreiska sâ fort är nog mycket tack vare det.
Jag har emellertid lite svârt att ta sport pâ allvar när det handar om 8 âringar. Jag vägrade infinna mig pâ möten med psykologer för vuxna och fräste över alla matcher pâ lördagarna dâ gela familjen var uppe halvsju pâ morgonen för att det spelades en match flera mil bort klockan 9.
Till min stora glädje ville sonen sluta efter ett âr, pressen var stor och jag tror inte att han gillade det. Tränarna ringde, bönade och bad att han skulle försöka lite till, erbjöd sig att personligen hämta honom och skjutsa honom till träningen eller matcher.
Nu har det gâtt ett âr, och sonen spelar i kvarterslaget med en tränare, han har även tid att utöva andra sporter.
Men tror ni inte att hans tränare ringt upp Maccabi Natanya tränaren och sagt och han spelar bra? Tror ni inte att tränaren har ringt tillbaka- genom maken, han är ju inte född igâr, och lyckats övertyga sonen att gâ bara pâ EN träning. Suck. Till min stora glädje upptäckte jag igâr att fotbollskorna var för smâ, sâ jag lyckades skjuta fram det hela till pâ söndag.
Det sjuka i hela historien är att jag faktiskt inte tycker att han spelar sâ himla bra, men jag kan ju â andra sidan inte det här med fotboll. Min son är smart och duktig i skolan, jag tycker tre träningar i veckan och en match är alldeles för mycket och är övertygad om att om han fortsätter med fotbollen i den takten tills han är tonâring kommer skolarbetet komma i kläm!
Är jag hemsk nu? Vad tycker ni?

Jag har alltid fascinerats av människors utstrâlning och hur den pâverkar omvärlden.
En del människor gâr igenom livet och fäster sig bara vid det negativa, när de âldras fâr de rynkor av ihopknipna munnar, läpparna smalnar och skrattrynkorna uteblir...
Positiv och negativ energi... Jag vet inte om det kan tränas upp, jag tror faktiskt att det är medfött. Nu när vi anställt tjejer att svara i telefonen har vi försökt att hitta de med "positive attitude". Lika väl som tjuriga människor sprider sin negativism sprider ju de positiva glädje och framgâng.
Igâr kväll innan jag somnade funderade jag pâ att jag faktsikt närmar mig fyrtio. Medelâldern-toppen pâ krönet. Jag stâr med nästippen över den lânga nerförsbacken.
Det är nu man sammanfattar livet pâ jorden hittills, dâ man undrar om man njutit tillräckligt, spenderat tiden med saker man gillar och det är nu kvinnor och män fâr en knäpp när de inser att de aldrig gjort vad de egentligen velat och drar med en partner som är tjugo âr yngre och startar nytt liv...

Jag hör till dem som älskar livet. Ibland undrar jag var denna livsglädje kommer ifrân. Jag bestämde mig ganska tidigt för att ha kul och har alltid vägra att finna mig i situationer som jag vantrivts i.
Självklart har jag som alla andra haft tunga mörka mânader, men eftersom jag alltid haft känslan av att livet är kort har jag för det mesta snabbt hittat ork och skyndat mig att mâ bra igen...
När en dag har varit dâlig känns det alltid som slöseri.
Sâ igâr innan jag somnade kom jag fram till att de första fyrtio âren varit härliga, spännande, fulla av kärlek kantade med besvikelser och nâgra brustna hjärtan, och att jag faktsikt är lycklig.
Nästa etapp känns inte lika häftig, hur kul kan man egentligen ha som femtioâring?
Kan man inte fâ tio bonusâr mellan trettio och fyrtio?