Idag ringde farbrorn jag jobbade ât pâ chouken och undrade varför jag ALDRIG kom och hälsade pâ. Ett sting av dâligt samvete, jag lovade att komma förbi pâ söndag och han blev glad igen.

Det är viktigt att hâlla kontakter och vänner vid liv genom samtal och möten.

I gâr fick jag ett kort frân en vän som bor hundratals mil härifrân, ett kort med sâ vackra ord att târana rann och jag tänkte; finns det nâgot vackrare än vänskap?

Snart halvvägs genom livet inser jag hur mycket det betyder att ha riktiga vänner omkring mig, vikten av goda râd, ett skratt mitt i grâten eller bara tyst stöd.

Vänner att dela all glädje och sorg med, beslut och tvekan, det förflutna, men ocksâ framtidens ovisshet.

Igâr fick jag ett kort, som bara tagit nâgra minuter att skriva, men vars ord fâr mig att tänka tillbaka pâ 22 âr av förtroende och omtanke.

Jag älskar dig A, för att du alltid funnits vid min sida, för att du aldrig svikit, för att du aldrig lâtit alla dessa mil mellan oss rasa det vi byggt upp och för alla lyckliga ögonblick vi delat och kommer att dela.

Som Nalle Puh sa;

If you live to be 100, I hope I live to be 100 minus 1 day, so I never have to live without you.

Obama är i Kairo.

Barack Hussein Obama är i Kairo.

Han talar lösning pâ konflikten mellan Araber och Israel.

Obama är nästan muslim, han missar sällan en chans att pâminna världen att han studerat koranen i en muslimsk skola som barn.
Han är nästan svart ocksâ, lite vit och Kristen.
Tänk sâ praktiskt.

Kanon tycker nâgra, han är en världsmedborgare, han representerar oss alla...
En kameleont ryser andra, som ständigt byter skepnad beroende pâ var han befinner sig.

Jag undrar vem han är och som de flesta Israeler är jag skeptiskt.
Idag hâller Obama sitt tal i Kairo.
Han har valt att bjuda in "The Muslim Brotherhood", en organisation som är förbjuden bâde i Egypten och Syrien.
En organisation som vill införa Sharia lag och vars största mâl är att utrota staten Israel.

Vem kommer att tala idag?

Vem är Barack Hussein Obama?

Här kommer varje kommatecken att analyseras.

Dagens övning gick utmärkt. Grannarna som var hemma gick lydiggt ut i trapphuset, jag och maken tog oss ner sju vâningar pâ tvâ minuter och upptäckte ett nystädat och nymâlat skyddsrum.
Det är stort, ca hundra kvadrat med tvâ toaletter, rinnande vatten samt en soffgrupp och en barnsäng - ifall man mâste stanna länge kanske, jag vet inte.
Det finns tvâ smâ gluggar med nâgra slags fläktar vilket gôr det mindre ângestladdat.

Idag var vi bara nâgra stycken, i en krigssituation mâste vi trängas med ca 170 personer där nere. Jag hoppas verkligen att jag slipper uppleva det men vet att chansen att slippa i princip är lika med noll.

Barnen hade övning i skolan och lillans dagis gick ocksâ ner i källaren, de kom hem precis som vanligt utan tecken pâ stress. Jag förundras över att de inte ställer frâgor men vet att skolan gör ett enormt arbete med barnen.

När jag kom till jobbet klockan tre var allt som vanligt och jag glömde faktiskt bort att frâga om de gâtt ner i affärscentrats skyddsrum. Jag undrar om det är en slags försvarsmekanism att glömma och gâ vidare. Här är alla krigssituationer inom parentes, jobbiga under tiden, men utan ältande vare sig före eller efter.

Imorgon har vi krigsövning. En lapp nere vid ingângen informerar oss att skyddsrummet är nystädat och nymâlat. Hela Israel ombeds reagera som om det vore krig i morgon när larmet gâr.
Barnen i skolan och dagisbarnen övar ocksâ.
Jag har cellskräck, bara tanken att sitta instängd i ett skyddsrum utan fönster med massor av folk, bakom en järndörr ger mig andnöd.
Aupairen ska till stranden, oansvariga nittonâring, fast det kan ju vara bra att veta hur man beter sig vid ett anfall om man befinner sig där med. Kanske finns det en skyddsbunker där ocksâ, vem vet.

-Israelisk sjukvârd är en mardröm sa alla fransmän till mig innan vi âkte.

- Ta med er medecin, de har ingenting i sina apotek.

Vi kom hit med lite huvudvärkstabletter och annat men efter att ha varit en sväng pâ apoteket konstaterade jag ju att de faktiskt har precis samma piller som i Frankrike.

Mondialisering...

Lillan har varit krasslig pâ sistone. En minivârdcentral i kvarteret är öppen frân klockan sju pâ morgonen, man kan ta dit barnen utan att förvarna, vi har aldrig väntat mer än fem minuter för att fâ hjälp.

Halsodling, urinprov och ultraljud görs pâ plats, kostnaden? Vi har aldrig betalat.

I Lördags slog lillan upp pannan, ordentligt, pâ en gunga, man sâg pannbenet och vi insâg snabbt att vi var tvungna att sy.

Chabbat, allt är stängt och vi befann oss ute i bushen. Nâgra samtal senare hade vi adressen till en akutmottagning.

Vi kom dit, det var tomt, läkaren kom efter tre minuter.

Jag var förtvivlad och tänkte pâ hur fula ärren blir när man syr och tyckte läkaren sâg för Rysk ut.
Allt var över pâ mindre än fem minuter, utan grât.

Läkaren sydde inte, han limmade. Som i en Science fiction film. Han tryckte ihop skinnet och tog fram en tub. Tchick-tchack som man säger här. Nu fâr vi se hur det läker men det ser jättefint ut.

Utflykt till västbanken.
Vi är riktiga sionister, och riktiga sionister anser att de har rätt att röra sig fritt i omrâden som kontrolleras av Israel, därför bestämde vi oss för att besöka kung Herodes sommarpalats och grav i Efrat.
Med ett par vänner och deras barn gav vi os iväg genom Beth Shemesh skogen, vi ville ju undvika stora Arabiska städer, ta det bakvägen genom smâ byar där det är mindre farligt.

En slags gränsstation kontrolleras av Israelisk militär, vi frâgade naturligtvis om det var farligt, -inte sâ, svarade de och förselog att vi skulle lägga de som var räddast i bagage luckan.
Vi tog det som ett tecken pâ att det faktiskt var okej och begav oss in till "fienden".

Det är riktigt vackert, t om grönt pâ sina ställen och byarna är ganska rena och fina.
Här och var ser man " settlements", judiska kollonier. Man känner lätt igen dem eftersom de har tegel- tak och ocksâ för att dessa bebyggelser är inhängnade med vakter runt om.
Det finns gott om plats för alla, Judiska och Arabiska byar ligger aldrig precis bredvid varandra.

Lite läskigt var det, det har ju hänt att folk blivit skjutna i sina bilar, men risken är väl ungefär lika stor som att bli pâkörd pâ ett övergângsställe i Tel Aviv kan jag tänka mig, eller som att bli överfallen i bilen mitt inatten när vi bodde norr om Paris...
Vid ett tillfälle âkte vi förbi en traktor med barn. När en av ungarna vände sig om och sâg vâra bilar höjde han handen, jag blev livrädd och ropade till mannen att vara försiktig, jag trodde han hade en sten, men det var bara för att vinka.

När han log, trots vâra Israeliska nummerplâtar tänkte jag att det är sorgligt att en liten minoritet kan sätta skräck i sâ mânga människor.

Herodes sommarpalats lâg pâ en kulle och vi upptäckte underjordsgângar med barnen. Hettan var tung och det var skönt att krypa ner i kalkgrottorna för svalka.
En riktigt spännande dag och en ytflykt jag verkligen rekommenderar. Är man turist kan man köra genom Betlehem som ligger bara nâgra kilometer frân Efrat.

Vardagens sysslor fâr oss ibland att glömma vart vi bosatt oss. Vi arbetar, äter, umgâs som alla andra i Europa eller i övriga världen.
Sedan kommer verkligheten tillbaka, som en hârd boll i huvudet, vi vaknar upp och minns med ens att vi är observerade och under hot.
Nästa vecka börjar en 5 dagars träning i hela landet.
Vi ska öva pâ att bli attackerade av missiler, självmorsbombare och andra hemskheter.
En karta finns pâ nätet där vi ser hur mânga sekunder vi har att nâ skyddsrummen och vad man ska göra om man inte hinner.
Vi i Natanya har tvâ minuter pâ oss, vilket är ganska bra jämfört med de i Söder och Norr som bara har 30 sekunder.
Tidningarna skriver att övningen är planerad sedan länge och att det inte finns nâgon anledning att tro att en attack är imminent men understryker vikten av att vara förberedda.
Den andra Juni kommer jag alltsâ att lâsas in ett ett skyddrum. Jag som har cellskräck!
Hotet frân Iran växer och växer i samma takt som förtroendet för Obama krymper.

Mannen har kört upp i dag, imorgon fâr han veta om det gick vägen.
Jag har gjort synkontroll och mâste nu bara bege mig till Holon en morgon för att fâ stämplar. De gillar stämplar här ocksâ.
Mâste fixa det innan den 23 Juli.
Usch.
Med maken körde en kvinna upp för nionde gângen och maken trodde att hon missat igen.
Jag skulle ocksâ vilja köra upp efter nâgon riktigt, riktigt sopig människa för att verka bättre.
Tänk om jag missar, vad pinsamt!
Fast jag tycker egentligen att det borde vara jag som ger lektioner i körning. Jag är sâ artig i trafiken, släpper fram bilar, tackar, tutar sällan, tittar pâ gatan framför mig och inte in i andra bilar. Jag kan backa ocksâ, rakt.
I förra veckan blev det brâk utanför skolan. En karl mitt i gatan gapade och skrek med blodet rinnande frân näsborrarna. Förmodligen hade nâgon fâtt nog.
Det är fullständig kalabalik varje morgon, de lär sig aldrig.

Det finns bara tvâ saker som stör mig här. det ena är hettan i Juli-Agusti-September och det andra är bilkörningen à la Middle-East.

Ibland förtjänar man lite vila.

I Torsdags reste jag och maken upp i Norr, till Galliléen för att vila upp oss, utan barn.

Fördelen med att bo i ett litet land är att resa upp i Norr bara tar tvâ timmar, kontrasterna är sâ nära.

I Norr finns hotell men framförallt bor man i Zimmer. Maken valde Villa Provence ( klicka fâr ni se).

Ägarna är fransmän frân Parisregionen som precis som vi gjort Aliyah och de har verkligen lyckats skapa ett litet Provence med lite stänk av exotism som shakal-skrik pâ nätterna, kollibris pâ balkongen och sköldpaddor i trädgârden.

Runt om Villa Provence finns kibbutser där man kan äta. Vi upptäckte " La crepe de Yakov" där vi tog ett glas vin och en ostbricka som skule fâ vilken fransk "Fromager" som helst att rodna av beundran.

Kort men njutbart, nu är vi tillbaka vid kusten igen, sommaren är här, solen blir elakare och elakare för var dag som gâr, vattnet är varmt och fukten kommer krypande. Snart har vi varit här ett âr...

Maken hâller pâ att ta Israeliskt körkort.
Nâgra lektioner räcker innan uppkörningen.
Missar man fâr man köra upp en gâng till, missar man en till gâng mâste man göra teorin pâ hebreiska. Om jag missar tvâ ggr kommer jag hota med självmord.
Pâ frâgan varför STOP skyltarna alltid stâr sâ lângt innan vägkorsningarna fick han svaret;
-Israelen har svârt att hâlla sig till regler, med skyten sâ lângt ifrân hoppas man pâ att han iallafall ska sakta ner lite när han väl är framme i korsningen. Mannen tillade dock att man mâste stanna ordentligt när man kör upp.
Jag har fortafrande inte fattat hur det gâr till med företräde. Varje gâng jag frâgar säger folk att det inte finns en högerregel, lite klurigt, jag fâr väl köra pâ känsla...

Att vara Israel innebär sâ otroligt mycket mer än ett pass och ett identitetskort.
De som är födda här är vana att tänka i misstänksamma banor medans vi nyinflyttade lullar omkring i lyckorus med passet i handen.
Idag stâr det i tidningen om hur farligt facebook är. Flera försök har gjorts av terroristorganisationer att närma sig Israeliska medborgare och erbjuda pengar för information.
Det mâ ju sâ vara, jag vet ju ingenting, och även om jag gjorde det skulle jag naturligtvis aldrig knysta om det oavsett vilken summa pengar jag blev erbuden.
Det som oroar är i slutet av artikeln där man kan läsa att Shin Beth, Israels underrättellsetjänst, avrâder alla Israeliska medborgare att skriva ut detaljer i kontaktsidan som email, telefon- nummer eller bostadsomrâde.
Flera kidnappningsförsök har gjorts och offren blir tydligen utvalda via facebook.
Under senaste Gazakriget fick mânga av vâra vänner hotfulla mail och sms där det stod att vi ( Judarna ) snart skulle förlora alla vâra barn.
Den psykiska terrorn här är mer eller mindre konstant, man försöker med alla medel att nâ gemene man inpâ skinnet och framkalla obehag.
De lyckas, i nâgra sekunder, eller nâgon minut, sedan tar viljan att ha rätt att vara över.
Men jag ska nog kolla min Facebook iallafall...
Guilad Shalit blev kidnappad för 1058 dagar sedan, vi väntar fortfarande pâ att han kommer hem.

Igâr var det första dagen pâ stranden sedan oktober. Chabat är i princip alla Israeler lediga sâ det var packat.
Vi konstaterade glatt att vi i âr förstâr vad badvakterna skriker i högtalarna och att vi har lättare att placera folk i fack beroende pâ hur de pratar, vad de säger och hur det beter sig.
Nâgot som är gemensamt för samtliga är deras okänsla för andrum. Stranden är bred och lâng, men det är förbjudet att bada utanför badvakternas omrâde eftersom strömmen är stark.
Att barnfamiljer vill ligga mittemot badomrâdet kan jag förstâ men att ungdomar, äldre par eller grupper av medelâlders mâste klämma sig ner p r e c i s där alla andra är gör mig full i skratt.
En ledig fläck pâ 2 kvadrat precis framför fötterna pâ nâgon räcker för att klämma ner en filt och en frysväska och ingen verkar bli irriterad eller känna att folk inkräktar pâ sina territorium.
Vattnet är redan uppe i 23 grader och det är alldeles lagom varmt.
Om det var straffbart att njuta skulle jag sitta inne pâ livstid.

Jippot i affären pâgâr hela veckan och vi har en cateringfirma som serverar smâ tilltugg och vin till kunderna.
Den ekonomiska situationen har väl dessvärre medfört ett ganska pâvert flöde av kunder och mânga försäljerskor har inte kunnat arbeta sâ mycket de kunnat.
Självklart är det inte tillâtet att äta av dessa godsaker, det är till kunderna, vinet ocksâ.
Cateringfirman hâller till utanför affären i en liten lokal, precis brevdid utgângen, sâ de som röker gâr förbi ganska mânga gânger under kvällen.
Igâr kom en av de Amerikanska tjejerna som arbetar pâ cateringen in i butiken, gick fram till en av cheferna för hella butikskedjan och sa;
- Tjejerna som säljer har precis tömt den fjärde vinflaskan!
Klockan var sju, halva arbetspasset var avklarat.
Reaktionen uteblev och tjejen som serverade fick en slitig kväll. Flickorna i butiken ringde efter henne var femte minut efter att hon tjallat för att be om kakor, tilltugg och vin till kunderna.
Livet är en hârd skola, man lär sig varenda dag.

Vi hade stort jippo igâr i affären, jag satt i entreen och skötte utdelningen av kunder till försäljare. Nâgot som kan te sig enkelt men som kräver mycket envishet och känsla för rättvisa. Mycket pengar stâr pâ spel och endel försäljerskor försöker roffa ât sig de största kunderna framför näsan pâ de mindre framfusiga. Bredvid mig stod en vakt med pistol, smyckena och klockorna tillsammans är värda Miljoner dollar.

Vakten glodde envist pâ en av Syd Amerikanskornas bakdel och jag lyckades till min glädje klämma fram pâ Spanska "El guardia esta mirando tu culo" ( Vakten hâller pâ att titta pâ ditt arsle!)

Alla skrattade, särskilt vakten som tydligen var född i Argentina och talade flytande Spanska...

Som tur är befinner vi oss i ett land där det inte är nât underligt att glo hämningslöst pâ vare sig ansikten eller arslen, sâ ingen tog illa upp.

Israels bidrag till Melodifestivalen, det som Bert Stjärt ville bojkotta, sjungs av en Arabisk Israel som ser ut som en judinna, och en judinna som ser ut som en Arab.

Sângen heter " There must be another way "

De sjunger tillsammans pâ Hebreiska, Engelska och Arabiska.

Väldigt vackert tycker jag, som drömmer om en perfekt värld där alla respekterar alla.

Noa och Mia Awad är bâda frenetiska föresprâkare av dialog mellan araber och judar men har blivit motarbetade av Europeiska fredsaktivister i Europa efter deras initiativ att sjunga tillsammans om fred. Ibland blir man konfunderad...

Det i särklass bästa bidraget enligt mig var Röda arméns kör. Otroligt vackert och pampigt, det är ju sâ vi vill se Ryssland, grönklädda män med sura miner. Man blir nästan lite nostalgisk....

Noa, judinnan i den Israeliska duon har valt smycken ifrân min butik, bara sâ ni vet...

Sedan flera veckor tillbaka släpas det pinnar, brädor, kartonger och annat brännbart material kors och tvärs över kvarteret.

Idag firar vi Lag Baomer.

Jättelika brasor tänds över hela landet, barn och vuxna bränner träbitar, plast och frigolit ( men hallâ, det är faktiskt farligt, har ingen gâtt pâ Mulle här??) i enorma högar, och sâ äter man förstâs.

Jag hade med mig en ris-sallad. En banal rissallad. Tror ni mig om jag säger att säkert tio personer kom fram och sa hur fantastiskt god den var och ville ha receptet, jag trodde först att de drev med mig, men sâg i ögonvrân att ALLA var framme och tittade pâ min exotiska sallad.

Det är speciellt att vara invandrare, man försöker att smälta in i mängden och sâ blir det fel, fniss.

Pâven är i krokarna och Israel hâller andan. Iallafall journalisterna. Allt han gör, allt han säger kommer att analyseras, varje blick kommer att fângas i tele-objektiv. Han är ju ganska bra pâ att chockera...

I Afrika hasplade han ur sig att kondomer förvärrade AIDS epidemin, han har i ett tal sagt att Islam och " violence" är samma sak och pâ besök i Auschwitz kallade han nazister för kriminella, ett ord som inte anses tillräckligt starkt.

Pâven var ju själv med i Hitel-jungend kanske är det därför som vi är extra känsliga över ordval.

För en gângs skull har ortodoxa judar och Israeliska araber nâgot gemensamt, ingen av dem vill se honom här.

Âr 2000 när Jean-Paul II var här stannade han till vid klagomuren och bad, en symbolisk geste som berörde alla och som stärkte banden mellan kristna och judar.

Jag bryr mig inte, tycker bara att han ser otroligt osympatisk ut och att han beter sig illa. Enligt en Fransk undersökning vill 60 % av landets katoliker att han ska avgâ.

Undrar varför de valde just honom? Den förra var ju sâ omtyckt och gullig, kontrasten är enorm!

Lillans födelseadg gick av staplen med buller och bâng pâ dagis.
Här fjâsas det inte, festen höll pâ i tvâ timmar med sâng och musik. Tre barn firades pâ ett alldeles sârskilt sätt med sâ mycket uppmärksamhet och kärlek man kan ge.
Alla föräldrar var med, nâgra syskon och mor- och farföräldrar ocksâ.
Dottern var lite stjärna. Hon är ju "the ola hadasha" ( nyinvandrad ) i gänget och fröknarna är nog lite extra stolta att visa upp allt hon lärt sig pâ ett âr, bevisa att hon kan och förstâr som alla andra.
Sâ fort hon sjöng med och gjorde gester nickade alla triumferande med uppspärrade ögon, och jag torkade târar som envist fyllde ögonen, târar av stolthet.

Jag umgâs bara med rotlösa människor.
Idag slog det mig att alla mina vänner har ett gemensamt, de bor inte i landet de fötts i.
Jag har massor av bekanta, över 200 friends pâ facebook, jag gillar verkligen att prata med människor som inte är som mig, lyssna pâ deras idéer och livsâskâdningar utan at döma, men i den snäva cirkeln av nära vänner finns endast tjejer och killar som gjort samma val som jag själv.
Istället för att slâ rot pâ stället vi föds pâ sprids vi med vinden över hela världen och delar med oss av vâra idéer och kulturer. Suger ât oss det positiva och lämnar det vi inte vill ta ât oss.
Ibland är vi Svenskar, ibland Amerikaner, ibland världsmedborgare...
Vi vet nâgot som mânga inte har en aning om; man kan leva nästan var som helst, huvudsaken är att man trivs där man bor...
Tanken slog mig igâr när jag fick en mail frân en vän som förklarar att hon vill hoppa av sin vardag och kasta sig in i ett nytt äventyr.
Planering, engagemang och energi räcker lângt, är man frisk och kry tycker jag att man är skyldig sig själv att vara lycklig och nöjd med sitt liv.

Det blâser 14 sekundmeter och temperaturen kommer att nâ 38 idag.
När jag öppnade fönstret i morse stack det i ögonen av all sand som yr runt.
Det är bara ibland som jag kommer ihâg att jag inte längre bor i Europa utan i Mellanöstern, idag är en sân dag.

Tidningen toppar med en opinionsundersökning huruvida den israeliska befolkningen stöder eller inte ett luftanfall av Iraks kärnvapeninstallationer.
En stor majoritet är för ett anfall.
Det lâter säkert konstigt, men eftersom befolkningen här känner sig utlämnade tror nog de flesta att världen kommer att sitta med armarna i kors medans Iran attackerar oss med kemiska vapen eller rent av kärnvapen.
Israel är litet, en bomb räcker för att vi alla ska dö.
Plötsligt känns svininfluensan som ett skämt...
Vad jag tycker? Ingenting, jag orkar inte ta ställning eller ens fundera pâ hotet.
Kemikalier skrämmer mig, jag fâr panik när jag tänker pâ att gasmaskerna inte är klara ännu, jag fâr panik när jag tänker pâ att sätta pâ en gasmask ocksâ, sâ jag tänker inte alls, det är lättare sâ.
Jag litar pâ Tsahal.

Jag mâr bättre, med tanke pâ hur jag kände mig i gâr är det ett under.