Tankar den sista dagen pâ âret...

Jag blir alltid lite nostalgisk i slutet av âret.
Jag funderar pâ âret som varit, glädje och besvikelser och tänker alltid pâ âret som kommer med viss spänning i magen.
2010 var ett ganska känslosamt âr.
Det som toppade var naturligtvis beslutet att bryta med vâra medarbetare (som faktiskt inte bidrog till ett yota mer än att skapa problem) och stâ pâ egna ben.
Under nâgra veckor levde vi i en mardröm.
Telefonhot och grova anklagelser utan grund via en advokat gav oss nâgra sömnlösa nätter och dagar i dimma.
Ur denna otroligt jobbiga situation föddes den vackraste vänskap.
Ett oumbärligt stöd och en stadig hand ledde oss in pâ säker mark.
Mörker blev till gryning, och sâ här i slutet av âret tycker jag mig se en första solstrâle i horisonten.
Det är det som jag minns av 2010, och förmodligen tills jag dör.

Gâslever i Israel...

... är inte lätt att fâ tag pâ. Mina franska gener skriker av abstinens och efter mycket om och men har jag lyckats hitta en fransman i Baselkvartert i Tel Aviv som säljer en "terrine de foie gras au cognac". Butiken är underbar och jag smakade pâ diverse ostar med ett glas rödvin i handen och eftersom jag var svensk fick jag även smaka pâ den skotska laxen.

Pâ fredag skär vi högtidligt upp 50 gram gâslever till varje gäst, pâ ett äkta lantbröd. Det enda som saknas är en Sauterne, men jag har hittat nâgot liknande hos vinexperten ( han som alltid är lite lullig och som kan allt om viner) inne pâ Teva market.

Fram till dess passar jag pâ maken som försökt sig pâ att öppna paketet för att smaka en liten, liten skiva bara. Ingen smakar ens en smula innan fredag!

Revanchen

Kvartsamtal i skolan med 10 âringen och 8 âringen.
För nästan exakt ett âr sedan upptäckte jag till min fasa att min 8-âring hade sprâkproblem i bâde franska och hebreiska. Han hade utvecklat en teknik som bestod i att fullkomligt ignorera ord han inte förstod pâ bâda sprâken och gissade sig till det mesta. Vi flyttade hit när han började förstaklass, jag trodde att det var ett perfekt stadie men det visade sig vara helt fel. Han hade inte ännu lärt sig att läsa ordentligt pâ franska och alla dessa nya bokstäver som man skrev bakochfram blev lite för mycket för hans sexâriga hjärna.
Jag minns att jag bla frâgade honom vad uttrycket " pâ landet" betydde pâ franska, han hade ingen aning.
Panik.
Möten med lärare, hjälpfröknar, timmar av tragglande och jag erkänner- stunder av ett totalt opedagogiskt beteende frân min sida har tydligen gett resultat.
Ungen har gjort enorma framsteg i samtliga ämnen och fröken sa att hon kände det som allt verkligen lossnat.
Mammahjärtat slog sâ det hördes i hela kvarteret. Jag är sâ himla stolt!

10 âringen däremot är en annan historia.
Jag lyssnade artigt pâ läraren som berättade att sonen struntat att göra geografi läxan sex gânger under höstterminen, vände pâ huvudet och log mot sonen medan jag sa med len fransk röst;
-Jag kommer göra slamsor av din nya fotboll och ge dig utegângsförbud i en vecka...
Det är underbart att vara flersprâkig...

Eilat- sommar âret runt!

Ibland försvinner vi nâgra dagar.

Maken har släkt i Eilat och det är helt underbart att âka ner, om än bara för nâgra dagar för att bli gullade med och bortskämda.

Eilat var proppat med turister som lâg och stekte pâ stranden, âkte vattenskidor och ât glass- frusna Européer som luftade fötterna i sandaler efter en hârd vinter. Vattnet i Röda havet är kristallklart och ett verkligt dykarvatten med fantastiska korallrev.

Israelen själv spenderar sällan sina dyrbara semesterdagar i Eilat. Det är en typisk weekenddestination dit man reser med vänner för att ha kul nâgra dagar. Stället är späckat med tjusiga och mer mer eller mindre Vegas-inspirerade hotell ( Som Herods Palace här nedanför)där man kan slappa vid poolen och äta kopiösa mängder mat.

Som alltid stannar vi mest i huset där vi bor. Stranden lockar inte särskilt längre jämfört med trevligt sällskap och för oss är det faktiskt vinter.

Idag är vi tillbaka igen, efter en väldigt lâng resa genom öknen tillsammans med flamsiga barn i baksätet.

Helgen gjorde susen.

Nu ser vi fram emot Nyârsafton!

Rörmokare Cohen

Man skulle ju utbilda sig till rörmokare alltsâ.
I gâr morse vaknade vi som vanligt men upptäckte ganska snabbt att det inte fanns nâgot vatten. En yrvaken make bad mig kolla kranen i trädgârden och den var mycket riktigt stängd.
Lite konfunderad gick jag ut, konstaterade att det sâg ut som det hade regnat, men bara pâ vâr carport, vred pâ kranen... Fontänerna i versailles kändes töntiga jämfört med vad jag sâg. Det forsade vatten frân marken och lodrätt upp.
Rörmokaren kom klocken 13h42. Han tog fram en spade, grävde ett hâl pâ ca 50 cm, lagade slangen och täppte igen. Klockan 14h58 ringde vi husägaren.
- Tusen shekel vrâlade rörmokaren, plötsligt vâldsamt anfâdd, djupt - djupt, jag har grävt minst en meter, fruktansvärt svâr läcka!Husägaren grymtade pâ andra sidan, försökte pressa ner priset men rörmokaren var fast besluten om att flâ honom levande. 1000, inte en shekel mindre, du borde vara glad, en annan rörmokare hade bett om det dubbla!
När han lade pâ undrade jag sâ ironiskt jag kunde om han kunde lära upp mig att laga vattenledningar ( jag kör pekmetoden när jag inte kan orden).
1000 shekel för 20 minuters arbete är mycket med tanke pâ att mânga här tjänar 4000 i mânaden!
Vi didviderade lite om det hela och tillsist erkände han att han överdrivit, jag lovade att inte säga nâgot och passade lägligt pâ att nämna att vi hade ett litet problem i badrummet ocksâ.
Han fixade badrummet gratis mot min tystnad och 14h10 var han härifrân.
200 euros pâ 20 minuter, hans dagslön är säkert i klass med en kassörskas ârslön!

... och sâ ett tacktal...

När jag började blogga ville jag skriva om Israel, om vâr Aliyah och livet i allmänhet.
Jag var fast besluten om att aldrig gâ in pâ personliga saker, sätta in bild pâ mig själv eller barnen. Efter tvâ ârs bloggande pâ svenska och ett gäng trogna läsare fâr jag ibland känslan av att ni är mina kompisar. Det händer att jag funderar pâ nâgot ni skrivit, här eller pâ egna bloggar och när jag hör om ett land tänker jag, jamen där bor ju X.
Mânga har jag kontakt med utöver bloggen, kanske via facebook eller genom regelbundna mail, det är verkligen berikande att kunna träffa intressanta människor alltmedan man sitter bakom en dator.
Beslutet att skriva om N och mina känslor runt hennes fläck var inte svâr att ta, det är en del av mig och eftersom ni delar med er gör jag ocksâ det.
Jag är djupt rörd av alla kommentarer, pâ bloggen och via email. I söndags hade jag rekordmânga besök, jag antar att även ni väntade pâ läkarens uttalande.
Värmen kommer frân hela jordklotet och intressanta inlägg fâr mig att tänka positivt och känna mig starkare, ni är verligen jättefina!
Tack snälla för ert stöd, det betyder enormt mycket.

Ljuva ungdom...

Igâr när jag var och simmade pâ Käääntry och jag kom till slutet av bassängen, där det är sâ djupt att man inte kan stâ och jag fick syn pâ badvakten- dâ bad jag till G*d att jag skulle fâ kramp, sâ jag kunde fâ bli räddad av en lânghârig alldeles pur-ung, muskulös och brunbränd dröm.
Det hände ingenting,.
Jag fick inte ens sendrag.
Suck, lite vardagsaction kan man väl fâ ta del av?!!

Pigmentfläcken

Min dotter är född med en pigmentfläck som täcker halva hennes ansikte.
Det tog mig âr att orka säga det utan att grâta. Târana kommer fortfarande men jag lyckas oftast hâlla dem kvar i ögonvrân.

Jag rev upp himmel och jord för att hitta en läkare som kunde ta bort den.
Hon följdes av ett gäng superutbildade laserexperter i Frankrike pâ Paris största hudsjukhus, jag kontakade och fick svar ifrân en av Usa's mest kända läkare.
Alla var dessvärre eniga, det fanns ingen lösning för tillfället. De kunde ta bort blâ och röda fläckar men inte bruna. N's fläck försvinner med laser, men kommer igen.

Minnena frân sista mötet med vâr läkare sliter fortfarande hjärtat i stycken.
Jag minns att hon grät själv när hon förklarade att de inte kunde fortsätta behandlingen, hur hon bad oss att inte ge upp, att försöka igen om nâgra âr.

Tre âr har gâtt sedan detta sista möte.

Pâ söndag - imorgon, ska vi träffa en av Israels laserspecialister.
Jag har letat fram email, biopsiresultat och läst brev frân läkarna i Frankrike.
Det är fruktansvärt att läsa även idag, târarna forsar. Sâ mycket smärta kommer tillbaka.

Det är annorlunda nu, förbjudet att grâta.
Jag som grinar lika lätt som jag skrattar.
Hon är stor, tillräckligt stor för att förstâ och jag är livrädd att hon kommer att tro att fläcken stör oss. Det gör den ju inte, men det skulle vara enfaldigt att tro att den inte kommer att störa henne inom en snar framtid.

Jag fasar för framtiden, för gliringar, för târar, för att bli tvungen att säga till henne att "det finns ingen lösning". Fasar för att hon ska känna det som om vi inte gjort tillräckligt.
Jag hoppas att doktorn inte bara är kompetent utan ocksâ mänsklig, att han tycker om barn.
Att inte intresset över hennes lite extrema fall tar överhanden och att han glömmer bort den mänskliga biten som är sâ viktig.

Jag hoppas att jag finner tllräckligt med styrka imorgon att tala utan att rösten spricker.
Att jag kan hâlla tillbaka târarna.
Jag mâste.

Ajabaja sâ fâr man inte göra!

Vi mâste mâla om lägenheten innan vi hyr ut den.
I Israel skriver man hyreskontrakt per âr, sticker man innan kontraktet är slut mâste man betala eller hitta en ny hyresgäst. Man mâste mâla om ocksâ, jag trodde det var ägaren som fixade det men sâ är det alltsâ inte.
Svartjobb är förbjudet i Israel, enligt lag. Man fâr böta en herrans massa pengar om man blir avslöjad, och Israelerna gillar att avslöja bâde svartjobb och svartbyggen.
Ändâ stâr de där kineserna längs vägen som en armé av förbjudna bakelser och läskar.
En tredjedel av priset.
Rappa och flinka dessutom...

Ett namn och ett telefonnummer via en Fransman som just flyttat.
Herr Tchi.
Jag ringer genast upp.

-Shalom, Tchi?
- Ken, ken skriker Tchi i andra änden.

Jag-Lägenhet-Vit Färg. -5 rum, artikulerar jag (underbar känsla att känna att man bemästrar sprâket)
-10 minuter Michael dollar !! skriker Tchi tillbaka.
Jag älskar accenter, särskilt den frân Kina.

- Michael Dollar?
- Ké, ké Michael dollar 10 minuter!!!

Klick- Tchi hade lagt pâ.

Michael Dollar-det tog nâgra sekunder innan jag fattade.

Maken och jag kände oss riktigt olagliga när vi 10 minuter senare gled upp vid Mac Donalds med nervevad ruta och väste fram "Tchiii" till gruppen av Kineser som hängde där utanför.

Vi hann inte mer än blinka förrän en av killarna hoppat in i baksätet pâ bilen och bara tio minuter senare, uppe i lägeneheten, hade vi en oslagbar deal.

Nu är lägenheten ommâlad, snyggt ommâlad och Kineserna verkar nöjda och glada över att ha tjänat en extra slant.
Hoppas att vi hyr ut eländet nu.

Häftig upptäckt!

Förra veckans regn och rusk var sâ vâldsamt att en av de enorma klipporna nere i Ashqelon föll ihop.

Längs hela kusten finns dessa klippor som är formade av sand och sten, med allt regn som kom plötsligt är det inte speciellt konstigt att klippan brakade samman.

Inbakad i klippan fanns däremot en romersk marmorstaty pâ 200 kilo frân just romartiden.

120 cm lâng, med vackert skulpterade sandaler och insvept i en Toga har hon väntat ca 1800 âr pâ att bli upptäckt!

Den här nyheten är i princip den enda goda vad gäller ovädret, vâgor pâ över 12 meter, och vindbyar pâ 100 km/timme ska ha ha förstört stora delar av Cesaree bara nâgra mil härifrân.

Att alltid fisa i medvind...

Nu fördömer den svenska Imamen Hasan Mousa terrorattacken i Stockholm.
Oooh sâ skönt, dâ kan vi pusta ut dâ.
Dessvärre behöver man inte leta speciellt länge pâ nätet för att hitta tvetydiga artiklar om Hasan Mousa som förutom att vara Imam är ( eller kanske har )varit ordförande i det Islamska förbundet i Stockholm.
En journaist pâ SvD fick idéen att besöka moskén pâ Medborgarplatsen och jämföra Imamens tal pâ arabiska och svenska :

Fredagen den 14 maj, då SvD besökte moskén, pratade imamen om tortyrbilderna på de irakiska fångarna i Abu Ghuraybfängelset. Hassan Mousa talar formell, klassisk arabiska och ryter i mikrofonen.
- Vad är det för fel på er ni barnbarn till Muhammed? Hur länge tänker ni utstå denna förnedring av muslimer utan att handla? Amerikanska och brittiska soldater, barnbarn till Hitler, torterar muslimer i Irak.
Orden sänker sig som en bombmatta över salen. Alla känner av dem. Många har tårar i ögonen. Huvuden är sänkta och blickarna fästa mot den blåfärgade mjuka mattan.

Minuter senare läses den svenska översättningen av talet upp av en tolk. På svenska fördöms den amerikanska tortyren av irakiska fångar, men samtidigt betonar översättaren att USA tidigare gjort goda insatser för muslimer, bland annat i Bosnien. Inga ord om att USA våldtar islam, är fiende till islam och vill ha muslimernas förnedring och underkastelse.

Ställd emot väggen försvarar sig Imamen med att hatet bland de svenska muslimerna är sâ stort mot Usa att han var tvungen, att han ofta improviserade pâ arabiska, med ord som inte hade motsvarande synonymer pâ svenska.

Idag känner sig Hasan Mousa tvungen att representera den andra sidan. Idag fördömer han och blir omfamnad av lyckliga svenskar och européer.

Sâ otroligt patetiskt...

I serien "vi gör bort oss för vi pratar sâ dâligt"

kammar maken hem första priset alla kategorier.

Idag skulle han till posten och adressändra.
Vi har fortfarande inte fâtt hanucca presenterna vi väntar pâ och i bilen pâ väg till köpcentrat frâgade han sonen hur man säger paket.

- Ariza svarade min tio-âring som till slut hängde med in pâ posten.

Postkontoret var proppfullt och först efter en halvtimme nâdde maken kassan. Han förklarade att han ville ändra adress. Mannen i kassan nickade och vänligt sade att han fick komma tillbaka och ordna det imorgon bitti. Maken gav sig inte och klämde självsäkert i, sâ det ekade i hela postkontoret:

-Men jag väntar pâ en "khazira" frân Frankrike som fortfarande inte kommit, det är brâttom!

"Ariza", blev "Hazira" som betyder gris ( den feminina sorten) pâ hebreiska och inte bara mannen bakom disken, utan hela postkontoret gapskrattade ât maken!
Sonen som stod bredvid ville bara dö...

Och sâ kom vintern och regnet till slut...

Som om G*d plötsligt vaknat till efter en middagslur och upptäckt alla dessa desperata böner om regn och besvarat alla pâ en och samma gâng.
Det har fullkomligt vräkt ner och stormat sedan i lördags!
120 cm snö har fallit i Hermon och i Negev öknen har de stackars beduinerna upplevt den värsta sandstormen i mannaminne.

Här i centrala Israel har det blâst 100 km / h. Pga enormt hög halt av sandpartiklar i luften har man bett befolkningen att stanna inne i den mân den gâr, varningen riktade sig särskilt till gravida kvinnor, spädbarn och gamla.

En snabb tur ner till stranden i morse och man inser vâgornas storlek. Sâ gott som hela uteserveringen är bortspolad, trots att den ligger 150 meter frân vattenbrynet.

Regnet fortsätter men vinden har lagt sig och som vanligt välsignar vi varenda droppe som faller.

Funderingar kring attentatet i Stockholm

Under min korta och intressanta karriär som frukt och grönsaksexportör till Sverige kom jag i kontakt med stora importörer över hela Sverige. Utan att citera namn eller firmor kan jag tala om att flera ïnköpschefer förklarade att de inte vâgade köpa frukt ifrân Israel pga vad de kallade "invandrade minoritetsgrupper". En stor kedja berättade att de fâtt sina affärer sönderslagna och nerbrända efter att ha sâlt Israeliska apelsiner.
Priser och kvailteten pâ vâra frukter var tydligen outstanding, men de ville inte ha problem och definitivt inte se fler affärer brinna ner.
Min chef ville inte att vi skulle diskutera politik, vi var ju där för att sälja frukt och inte försvara murar eller inrikespolitik. Det hade han ju rätt i sâklart, men eftersom han inte förstod svenska kunde jag inte lâta bli att svara en högt uppsatt chef pâ en av Sveriges största matkedjor.
Jag undrade snävt om han tyckte att det var en lösning att ge efter för "extrema minoritetsgrupper" och om nästa steg var att stänga Systembolagen, förbjuda alkoholförsäljning och julgranar pâ offentliga platser.
Jag fick till svar att "sâ lângt kommer det aldrig att gâ i Sverige", vi importerar frân Spanien i stället.
Det kändes som ett väldigt genomtänkt svar...

I Sverige när en självmordsbombare spränger sig i luften ger första förbipasserande hjältemodigt förstahjälpen till kamikazen utan att ens tänka tanken att det finns en enorm risk att han exploderar med självmordsbombaren.
I Sverige undrar man förvânat och lite yrvaket varför nâgon vill dem illa, de har ju inte gjort nâgon förnär. Hittills har ju Sverige varit känt för att hebergera terrorsiter som varit aktiva i södre delen av Europa, varför börjar de spränga sig själva i luften pâ hemmaplan helt plötsligt? Eller som jag läste nâgonstans " hur kan de vara sâ dumma att de skiter i sin egen säng"?
Som utomstâende och svensk är det pâ gränsen till fascinerande, nästan overkligt naivt...

Vad händer nu dâ?
Man kanske försöker med " det är en isolerad akt", ett vansinnesdâd begâtt av en psykisk labil man.
Det handlar om en minoritet, detta representerar inte alla muslimer, Imamer uttalar sig offentligt och säger att det är emot Islam...Vi som bott i London, Paris eller Madrid kan ramsan utantill. Den är där för att lugna, att resonera, men i slutändan gör den bara folk mer förbannade eftersom den repeterar vad alla redan vet.

Vems fel är det att det blivit sâ här? Varför känner sig en minoritet av den muslimska invandringen sâ illa behandlad att de spränger sig själva i luften i hopp om att döda eller amputera Européer och otrogna?
Vem är vem?
Jag tror dessvärre att det inte bara är julen som bankar pâ dörren i Sverige och jag undrar hur svenskarna, som är lângt i frân vana att hantera terror, kommer att reagera.

Här i Israel lever vi regelbundet med terrorn och med känslan av att hela världen stâr pâ terroristernas sida. Jag öppnar väskan flera gânger om dagen, grâ igenom metalldetektorer och blir stannad för att man vill genomsöka min bagagelucka.Missiler haglar frân Gaza och regelbundet, tack vare Tsahal, stoppas terrorister med sprängbälten vid gränserna. Vâr frihet har berövats och vi fogar oss lydigt i köer när vi ska in i köpcentran och parkeringar. Jag är van nu, det tog ett och ett halvt âr att sluta bry sig om omvärldens kommenater hur vi skyddar oss.

Jag är inte skadeglad.
Jag är inte förvânad.
Jag är inte ens upprörd.
Tycker bara att det ska bli intressant att följa hanteringen och utvecklingen i Sverige.

â nej, säg att det inte är sant...

Sâ här är det.
Man kommer upp i en âlder dâ man känner att vissa saker tar man inte längre. Sânt som man accepterade när man var 25 accepterar man inte längre när man är 40. Mognad, självsäkerhet och kanske lite mer egenvärde.
Nu stâr de i startblocken igen, svärisarna och gâr det ât helvete den här gângen ocksâ kommer jag att be hela bunten fara ât skogen, maken inkluderad.
Det känns som en tvângsmatning, som om nâgon tvingar i mig en hel, alldeles för stor, söt och äcklig târta fast jag egentligen inte ens vill smaka.
10 dagar kan tyckas som en piss i Bâven, men med nerverna pâ spänn en mânad innan och sedan brâk och skrik en mânad efter- minst- fâr vi mer nog.
Jag har redan ângest.

Och sâ vänder vi pâ bladet och vad hittar vi väl där...?

Vi har precis överlevt den sjätte gemensamma flytten pâ 16 âr.

Avskedet i hyreshuset var hjärtknipande. Grannarna kom in med ett vackert brev som fick mig att börja stortjuta och en present. Ett pussel med 1000 bitar som barnen naturligtvis ville öppna direkt. Ungar saknar helt känslan för timing.

I natt regnade det, det vräkte ner i flera minuter och jag tänkte att kanske är det ett tecken, kanske har vi prioriterat rätt, kanske blir det bra och bättre...

Vi gâr pâ knäna, befinner oss i stadiet dâ man svävar mellan dröm och verlighet, vi har i princip packat upp alla kartonger redan!
Ungarna är uppskruvade som kokainstinniga börsmäklare, jag drömmer om att kasta in dem i bagageluckan och lâna ut bilen.

Ikväll ska vi sätta oss ner och äta en ordentlig middag, med ett eller flera glas Dalton.

Skâl för flytten, för brandmännen i norr och för regnet. Skâl för framtiden!

Är det farligt att resa till Israel?

När man bloggar fâr man all möjlig information om hur läsarna hamnar pâ bloggen. Sökorden finns registrerade och det är ganska kul att läsa vad folk söker pâ innan de kommer hit.

En stor del av mina läsare söker pâ "ta bort leverfläck med hjälp av snöre". De mâste ju bli överlyckliga att fâ en sâdan detaljerad beskrivning med bilder och allt! Kanske har sjukhusoperationerna rent av minskat sedan detta inlägg.

Ett annat âterkommande sökord är "svenskor som solar topless", under flera dagar har nâgon envisats med att han vill se svenskor som solar topless i solarium- just den kategorin läsare mâste bli râbesvikna...

Det viktigaste lämnar jag till sist. Enormt mânga människor undrar om det är farligt att resa till Israel.

Svaret är Nej!

Det är inte farligt att resa hit, statistiskt sett är det mycket farligare att resa till Thailand eller Egypten. Israel tog emot tre och en halv miljon tursiter 2010, ingen sprängdes i luften eller besköts. Jag kan t om garantera att en ovanligt lâg procent av dessa tursiter ens fick magsjuka.

The Kackerlackskiller

har varit i farten.

Han kom med en dunk pâ ryggen och gav mig en lektion i alla läbbiga smâkryp man stöter pâ i varma länder.

Han talade med lysande ögon om ägg i ris och mjöl som kläcks i värmen, om kackerlackor, silverfiskar och annat smarrigt. Alla djur fanns pâ kort i hans Iphone som han triumferande körde upp under näsan pâ mig.

Jag tycker inte jag är sjâpig med insekter, men jag erkänner att jag vrâlade till när en jätte- kackerlacka klättrade upp ur duschhâlet.

Effi har bedyrat att ingen överlever hans spray. Knappt ens människor. Jag var tvungen att gâ ut ur huset och lovade att inte komma tilbaka förrän efter nâgra timmar och vädra noga.

Han har sprutat i alla hörn, i avloppen och i trädgârden där han tydligen hittade en hel kackerlacksfamilj i brunnen som han absolut ville visa. Jag avböjde, vänligt men bestämt...

Jag har inte varit tillbaka sedan lunch. Jag vädrar först i morgon och ber en bön om att ingen överlevt!

En fullkomlig katastrof!

Skogsbränderna härjar sedan i gâr i Norr. Tänk er en skog som knappt fâtt en droppe vatten pâ 7 mânader...¨
Över 15 000 människor evakuerade och 40 personer har mist livet.
Igâr sade Benyamin Natnayahu att han kommer att utlysa en officiell dag av landssorg.
En av vâra sekretare frân Haïfa skriver till mig nu pâ morgonen, efter en sömnlös natt " Du kan inte göra dig en föreställning om katastrofen som precis drabbat oss"
Hjälp är pâ väg. Jag trodde faktiskt världen skulle titta pâ med armarna i kors men det kommer faktiskt flygplanplan ifrân Egypten, Turkiet, Jordanien, Grekland, Cypern, Stor Britanien, Rumänien och Frankrike.
Det kommer ta generationer innan Carmiel är fullt av höga träd igen...

Sakteligen...

... tar vi oss härifrân.

Hjärtat kniper lite, idag darrade tom underläppen när sonen berättade att grannfrun grinade i trapphuset för att vi flyttar.

Vi har verkligen haft det underbart här, med öppna dörrar och öppna hjärtan.

Igâr träffade jag pâ nâgra oönskade rumskompisar i det nya huset.

Kackerlackor, ungefär 10 cm lânga som rasslar när de gâr.

Tydligen finns det förbjudna medel att köpa i arabstäderna längs motorvägen men jag har faktiskt ringt en firma som har lovat att ta död pâ bâde myror och kackerlackor pâ nâgra timmar. De kommer i morgon klockan tolv.

I morse gjorde jag ett animerat Hanukka kort som blev sâ himla bra, ni kan se det om ni klickar här.

Hanucca igen!

Första ljuset.

Jag stinker klorin.
Jag har mâlarfärg i hâret.
Lägenheten är full av kartonger, packade, halvpackade och ovikta.
Lillan har hosta. Hon har hâllit mig vaken hela natten och jag känner mig frusen och lite yr, precis sâ som man känner sig innan man blir sjuk.
Imorse när jag var pâ väg till apoteket backade jag in i en sâ där förbannad järnstolpe som bara stâr helt utan anledning och en meter frân en vägg pâ en parkering. Lägenheten är inte ännu uthyrd och en strid ström av besökare förgyller vâra ack sâ späckade dagar. Jag ler inte när folk undrar om det inte finns en balkong, bara väser fram "det stod i annonsen"...

Vi cyklar i piskande motvind med andra ord och det känns ganska utmanande trots alla hinder. Vad som helst är bättre än trâkig ensidig vardag!

Judehat och Sverige

När jag läser om hur det är att vara jude i Malmö ryser jag.
Sist när jag var hemma i min lilla stad och sov hos brorsan med barnen hörde jag ett fasligt liv nere pâ gatan.
Till min fasa sâg jag en prydlig kille i sjuttonârsâldern marchera pâ trottaren medan han gjorde Hitler hälsning och skrek Heil Hitler för full hals. Det höll pâ i säkert en kvart.
- Vad säger han mamma? undrade min dâ sexâriga son i sin nyinköpta Sverige Tshirt.
Ja, vad säger han?
Vad svarar man?
Det som chockerade mig allra mest var att ingen frân hyreshusen runt omkring sa till honom att vara tyst, ingen gick ner. Ingen verkade bry sig.

Bara jag.

Känslan sitter i ännu. Känslan av utanförskap, känslan av maktlöshet, avsky och äckel.
Jag ville bara grina, precis som idag när jag läser om rabinen i Malmö.

Flyttkartonger

Nu packar vi lâdor igen.
Vi gör det vart tredje âr ungefär. Jag är nästan aldrig nostalgisk.
Inte ens när vi flyttade frân Frankrike knep det i hjärtat.
Men den här gângen är det annorlunda. Vi lämnar en lägenhet där vi levt de mest intesiva tvâ âren i vâra liv.
Jag minns som om det var igâr hur det kändes när vi kom frân flygplatsen med taxibussen. När vi stod här nedanför med 500 kilos babage och tittade pâ varandra med glädjetârar pâ kinderna. Väggarna här är impregnerade av sionism och lycka, jag hoppas fâ med mig även dessa tvâ ting i mina kartonger...

Grannfejd à la Mellanöstern...

Bosättare i Umm Al Kheir

Beduinläger i Umm Al Kheir

Beduinsk Pita

Alla har vi nâgon gâng haft problem med grannar. Konstiga grannar som flyttar möbler mitt i nätterna, som brâkar eller har en hund som skäller.
I Um Al kheir("Frihetens moder" pâ arabiska), en liten by i närheten av Hebron är brâket mellan bosättare och beduiner igâng.

Varje morgon gâr Beduinkvinnorna upp i ottan för att göra frukost. Pita bröd lagas över öppen eld pâ heta stenar och serveras sedan med labaneh ost.
Mysigt med färskt bröd tänker ni nu, men tydligen är stanken frân fârbajset som läggs i elden mer än vad bosättarna kan stâ ut med.
Beduinerna slâr dövörat till och svarar ironiskt att lite fäskt pitabröd aldrig dödat nâgon hittills, att det inte handlar om kemikalier eller andra farliga ämnen utan vanlig fârskit.

Som en lösning pâ problemet har kommunen erbjudit sig att ersätta stenugnen med en mordenare gasugn. Problemet är att beduinerna är sâ fattiga att de inte har râd att köpa gasen som är nödvändig för användandet av ugnen.

Jag tar inte ställning, tycker bara att det känns som ett väldigt exotiskt problem.

Singelliv...

Jag har massor av tjejkompisar som är singlar.
Jag tröstar, peppar, skrattar och grâter med dem. Mest kanske vi grâter när jag tänker efter. Ibland, när jag ser hur glada de är att ha lyckats fânga in en riktigt donjuan tänker i mitt inre att det kommer att göra mer on än gott. Jag vet en vecka innan vad som kommer hända. Mânga av dessa karlar i 40-ârs âldern är ena riktiga ynkryggar som borde fâ sig en rejäl näsbränna.
När mina kompisar tycker det är supergulligt att han inte vill vara vän pâ facebook för att inte bli en av alla andra ringer varningsklockan sâ högt i mitt huvud att jag knappast kan le. När de inte ringer när de sagt eller kommer med konstiga förklaringar om varför de försvunnit spârlöst en hel helg vet jag att det tar slut inom en vecka.
Jag hatar rollen som olycksorakel, hâller tyst, tänker mer "ta det du kan fâ", jag tröstar sedan.
Den senaste gjorde slut efter tre veckor. Han är intevärd henne, hon är för fin. Hans barn vill inte att han skaffar barn med en ny kvinna...
45 âr, blir de aldrig vuxna?

När själen njuter

Bilden tagen med min Iphone i morse klockan 08h00
I morse sprang jag igen, vattnet var höstblâtt, vinden lite svalkande.
Efterât, lite anfâdd, satte jag mig ner och tog ett glas vatten och en kaffe.
Dires Straits "Latest trick" strömmade ur högtalarna och jag tänkte att för inget i världen skulle jag vilja byta liv eller plats med nâgon annan.
Ibland blir jag sâ otroligt nostalgisk, vänder pâ huvudet och tittar bakât, pâ den lânga lite slingriga vägen jag vandrat pâ sâ länge nu.
Det är en härlig känsla.
Oavsett vad man uppnâr är det viktigt att känna att man gjort rätt val, särskilt när man närmar sig 40.

Ombytta roller

I mitt machistsika äktenskap är det nâgot som är fel, bara vâra nära vänner vet om det hemska, lite fruktansvärda... Det är jag som förhandlar priser hos oss. Jag har under flera tillfällen bevisat för maken att jag är den som kan pressa ner priserna lägst och därför fâtt ta över rollen som familjens förhandlare. Detta betyder inte pâ nâgot sätt att jag är en haj, bara att jag är bättre än min äkta hälft.
Bilen har varit under försäljning i flera veckor och äntligen har vi fâtt napp, en "Triploit" ( Libier) är intresserad.
Förhandlingarna har pâgâtt i flera dagar och vi var sâ högljudda här nere pâ parkeringen att grannarna kikade ut och undrade om allt var okej.
Vi har talat hebreiska, engelska, franska och t om svenska. Jojomen, det fanns en kompis vars mamma var frân Sverige som absolut ville försäkra mig om att det kostade tvâtusen shekel att byta däck pâ en bil och att det var mycket bättre att dra av den summan pâ priset och lâta köparna ta hand om det hela.
Nu har bilen genomgâtt en teknikkontroll, bytt tvâ däck för bara 200 shekel och väntar ivrigt pâ att byta ägare. Jag hâller andan, för man vet aldrig vad som kan hända här, spänningen sitter i tills pengarna är i fickan...

En halv Gotländska!

Efter morgongympan i gâr kom en kvinna fram till mig och frâgade om jag hade nâgra minuter till övers.
Kvinnans mamma var frân Sverige och hade gâtt bort nâgra âr tidigare. Kvar fanns en bullbakande mormor pâ Gotland som bara talade svenska och som fyllde âr.
Kunde jag hjälpa till att skriva ett födelsedagskort?
Hon bad mig tala svenska med henne, kanske sâg jag fel men jag tyckte ögonen fylldes av târar, hon förklarade att hon inte hört svenska sedan hennes mor gâtt bort.
Vi gick ut och satte oss i solen, jag talade svenska och kvinnan svarade pâ hebreiska, det kändes nästan overkligt och väldigt, väldigt vackert.
Jag älskar det här landet av mânga olika anledningar, en av dem är att alla här har en historia som fâr fjunen pâ armarna att resa sig...

Kaos igen...

Vi skapar kaos, det har vi gjort i flera âr nu. Sâ fort saker börjar gâ själva sätter vi igâng.
I Torsdags skrev vi pâ ett hreskontrakt för ett litet hus i kvarteret. Priset var sâ lâgt att det bara inte gick att säga nej. Problemet i Israel är att man skriver pâ hyreskontrakt pâ ett âr, sticker man innan mâste man själv hitta en nâgon som vill ta över kontraktet.
Huset kostar 2000 shekel mer än vad vi betalar nu. Det löser vi genom att ta frân de rika och ger till de fattiga ; vi säljer en av bilarna och lâter lillan slippa fritis.
Nu blundar vi och hoppas att vi hittar nâgon som vill hyra vâr lägenhet i detta underbara kibbutzshus där dörrarna stâr pâ vid gavel och grannarna kommer in med nybakade kakor och bröd stup i ett.
Vi flyttar den första December. Jag är expert pâ att flytta och packa. Jag har flyttat sâ mânga gânger att jag tappat räkningen.
Men är inte det en av fördelarna med att hyra? Att man faktiskt kan tröttna, testa nâgot nytt och t om kosta pâ sig att ângra sig?
Ett litet hus med apelsin och olivträd i trädgârden- en liten dröm som gâr i uppfyllelse...

Grevar och baroner- dunder och brak!

Igâr, vid 22-tiden när jag lâg i sängen hörde jag en enorm smäll.
Som en bomb ungefär. Jag har ärligt talat aldrig hört en bomb detonera men jag kan tänka mig att det lâter ungefär sâ.

Maken och jag antog att de sprängt cigarettaffären igen och hängde ut genom sovrumsföntret för att se om det kom upp nâgon rök frân det hâllet.

4 polisbilar kom tjutande tillsammans med nâgra ambulanser men till vâr häpnad svängde de in i villaomrâdet bakom skolan.

Imorse fick jag höra av grann-ungarna att en motorknutte kastat in en handgranat i en av villornas trädgârd.

Ingen sâg naturligtvis nâgra detaljer.

Omertà kallar vi det pâ franska...

Torka

Efter den hetaste sommaren sedan femtiotalet väntar nu en torr och varm vinter.
Marken skriker av törst, palmerna börjar se gansla ynkliga ut och solen skiner frân en klarblâ himmel dag ut och dag in.
Det borde ha börjat regna för ungefär en mânad sedan och situationen är mer än alarmerande. Det är faktiskt sâ pass att Rabbiner, Imamer och Präster enats in en gemensam bön om regn i hopp om att Elokhim, Allah eller G*d ska förbarma sig över oss alla och den torra marken. Ingen kan leva utan regn, oavsett vilken religion man tillhör...
Som nâgon av de medverkande sa : Jag tror om att G*d ser sina barn sträva tillsammans öppnar sig himlen och inte bara regn kommer att falla utan även fred.
Det säger vi "amen" för tycker jag.

Mitt nya liv

Lât dé draaaaaa!!
Det är som en drooog.
Hur mânga gânger har jag inte irriterats av sportpinglor som entusiastiskt berättar om hur pigga och käcka de känner sig efter att ha sportat.
Jaghar nu varit i gâng i nästan tvâ veckor med nâgon slags aktivitet nästan varje dag och mâste medge att jag mâr oförskämt bra.
Jag joggar pâ stranden, gâr pâ gymet eller gympar i grupp pâ Käntri och njuter av att känna hur musklerna vaknar till liv och vrider sig i plâgor.
Maken, som är av den hetlevrade svartsjuka sorten sneglar misstänksamt och undrar envist vad som gör mig sâ pigg och glad, springer jag verkligen eller rullar jag runt med snygga 25 âringar i sanddynerna?
Det senare lâter ju farligt läskande men Chekchoukan är en redig kvinna och springer alldeles själv.
Mitt nya liv har börjat och som vanligt undrar jag varför jag väntat sâ länge innan jag tog steget...

Fint besök

La Pamela är i Israel.
Pamela Anderson, hon med den röda baddräkten.
Som de flesta stjärnor i Hollywood är hon utanför sin karrriär som-jaa, vad gör hon egentligen mer än skiljer sig frân Tommy Lee? - djupt engerad i ett ämne som ligger henne varmt om hjärtat.
Pamela är emot bärandet av päls, hon tycker synd om djuren som slaktas förmodligen.
Här i Israel är det ganska ovanligt att se damer i päls, men de religösa som kallar sig "hareidim" bär pälshattar âret om, sk "streimels".
De är gjorda i minkpäls, enligt traditioner som är flera hundra âr gamla och bärs av män efter avklarad barmtzva eller när de gift sig.
Sâ nu har Pamela kommit ända ifrân staterna för att tala med öfverhuvudet hos de ultraortodoxa i Jerusalem om bärandet av pälshatt. Hon dansar lite ocksâ i TV, till Israelernas förtjusning- Let's dance tror jag att programmet heter pâ svenska.
Vi önskar Pamela lycka till med sitt projekt, och flinar lite ât det kommande mötet- med hopp om att hon dyker upp som hon brukar, i härlig urringning och micro-kort kjol

ännu en svensk!

Häromdagen när jag hämtade ungarna frân skolan och satt och väntade i bilen med rutorna nervevade väcktes jag ur mitt dagdrömmeri av klingande svenska.
Jag for ut som en skottspole och haffade en alldeles typisk svensk tjej med en alldeles typisk svensksefaradisk flicka pâ gatan.
Lite lustigt, att vi är sâ mânga svenska familjer här i kvarteret, med mig själv inräknat är vi faktiskt 6 stycken.
Jag tycker fortfarande, efter 20 âr utomlands att det är sâ himla kul att prata svenska med vuxna!

Sverige och kungahuset

Jag tycker kungafamiljen är ett fantastiskt trumkort för Sverige. Söta sessor reser världen runt och gör PR för ett Svea rike som inte alls är lika världsberömt som hon själv tror.
Sveriges kung hade säkert inte haft en krona pâ huvudet om han själv fâtt välja. Kanske inte om svenska folket hade valt heller, men han är varken folkvald eller självvald, han är tvângsditsatt och det finns eller fanns ingen väg ut.
Han är ingen talare, han har svârt med stavning och har en Stockholms-accent som fâr mânga att rysa. Kanske gillar han även kvinnor, andra kvinnor än sin fru. Som ca 10 % av Sveriges befolkning har han kanske haft intima relationer med andra kvinnor trots att han är gift.
Det ändrar ingenting, han är kung ändâ och jag tycker absolut att en kung ska fâ ha ett privatliv som alla andra och att han kan förbehâlla sig rätten att reda ut sina äketnskapliga problem inom stängda dörrar.
Det enda som är intressant att observera i den här sörjan är den svenska pressens sätt att reagera pâ inehâllet i den där skandalomsusade boken.
Journalistisk etik.
Som vanligt toppar Aftonbladet- Sveriges mest lästa tidning.

Bilder och detaljer som ingen kan bevisa- precis som vanligt.

Nivân sjunker lägre och lägre tycker jag.

Skruva ner värmen nu, det räcker!!!

Det är fortfarande riktigt varmt, och jag är trött pâ att hänga pâ stranden och dricka kall shandy.
Jag tror t om stranden är trött pâ mig.
Imorgon blir det 29 grader varmt, alldeles för varmt för att âka till en torr skog och kolla pâ apor med andra ord.
Vi blir nog kvar här, kanske festar vi till det och âker och badar i Tel Aviv, jag orkar inte svettas en droppe till...

Min kippaprydde granne säger att vi närmar oss slutet, det börjar sâ- med olidlig hetta och regnbrist- sedan grupperas vi in i goda och onda och efter det kommer Messias. Han är supervälkommen men just nu känns regnet viktigare. Fast det sa jag inte till grannen. Jag nickade och log och sa att jag hoppades innerligt att han skulle komma jättesnart.

Jag vill dra pâ mig vinterstövlar och dricka varm choklad, jag vill ta pâ mig alla mina vintertröjor och jeans, använda min fluffiga dunjacka...

I december reser jag förmodligen till Paris nâgra dagar för att jobba- dâ ska jag frysa, vira in mig i halsdukar och känna mig allmänt vintrig!

Israeliskt klotter, filosofi eller konst?

Vet ni vad? När jag tittar pâ Europeisk tv och ser alla problem de har i de invandrartäta förorterna och lyssnar pâ vänstervridna socialarbetare som förklarar att det är för att föräldrarna inte förstâr sprâket som barnen vandaliserar- dâ gâr jag i taket.

Jag fattar fortfarande inte vad de säger pâ nyheterna, och igâr när jag skulle fylla i en blankett pâ ett ministerium var jag tvungen att be om hjälp, det gör inte mina ungar till vandaler alls. Jag tro att man inte ska dalta sâ mycket och inte vara rädd att ställa krav även pâ barn med invandrarbakgrund. Tycka synd om fungerar inte i längden, det stjälper mer än hjälper och är en utmärkt ursäkt att inte gâ framât.

Jag är fortfarande fascinerad av hur lite vâld man möter i det Israeliska samhället, och hur sällan man ser vandalism.

Det känns som att alla värnar om det lilla vi har. En ny lekpark, nya bänkar längs promenaden, en ny utomhus-sport-park, allt stâr kvar. Grafitti finns ju sâklart, ofta handlar det om politik." Am Israel Haï" ( Israels folk lever) eller funderingar och illustrationer om den politiska situationen. Det känns lângt ifrân vanligt "Tom was here" och även om jag inte tycker att det är speciellt snyggt känns det inte störande, endel upprör och andra fâr mig att fundera ât andra hâlllet nâgra sekunder, även om jag inte ändrar âsikt är det alltid nyttigt. Jag sätter in nâgra smakprov som jag hittat pâ nätet.

Morgontortyr

Vad smaaal du är sa frissan i förra veckan, sportar du?
Näe... jag sprang 800 m för en mânad sedan men sedan blev jag sjuk och...
Hur gammal är du?
Snart 40
Vet du, sa frissan, jag var ocksâ smal och spänstig, men âret mellan 41 och 42 "släppte allt" jag blev dallrig pâ ett halvâr. Hon nickade menande- börja innan det är för sent...

Igâr var jag pâ morgongympa pâ Kääntri ( Country)

Jag vara nära att tuppa av efter en si sâ där 20 minuter.
Totalt lealös och vâldsamt illamâende försökte jag hâlla god min inför kärringen snett bakom som säkert var över 70...

När alla gick ner i spagat stod jag som en krokig spik med benen fulla av darr pga av ansträngningen, jag vägrade vrida pâ huvudet och tjecka 70 âringen, av rädsla för att fâ se henne göra en split.
-Olriika, du kan vila om du känner dig trött tjoade gympalärinnan käckt.

20 stycken huvuden vänder sig om och stirrar medlidande pâ den nya, den röda, hon utan kondition och muskler.

Hade jag behärskat sprâket lite bättre hade jag förklarat att rent vetenskapligt mâste det vara svârare för en längre människa att dra i de där jäkla banden och att vi som är 1m70 borde fâ längre band en pygmeerna pâ 1h50.

Idag har jag vâldsam träningsvärk precis där man ska och jag tänker gâ tillbaka igen, jag mâste komma igâng!

Lonely Planet ger Tel Aviv en tredjeplats

i världens tio i topp städer! New York tog första platsen och Tanger andra.

Tel Aviv, staden som aldrig sover, beskrivs som ett San Fransisco à la Mellanöstern, kanske mycket pga sin stora "gay community"och sin närhet till havet. Staden är mysig, bullrig och späckad med resturanger, barer och nattklubbar till riktigt rimliga priser.

Arkitekturen är minst sagt fascinerande. Arabisk stil blandas med bâde Tyska Bauhaus och ultramodernt sterilt. Stämmningen är avslappnad, nästan lite bohemisk. Det luktar matos, shavarma, falafel och tobak och visst fâr man intrycket av att ingen arbetar, caféerna är ju fullsatta frân morgon till kväll...

Jag älskar Tel Aviv, med hull och hâr och tycker självklart att det är superkul att Lonely Planet vâgar ge staden en tredjeplats i en "tävling" som innefattar alla världens städer.

Nâgon som varit i Tanger föresten? Freedomtravel kanske?

Alla bilder är kopierade frân nätet om nâgon undrar.

Det blonda svenska vâpet,

hon som fnittrar och inte fattar ett smack var och hälsade pâ igâr. Hon gör blixtvisister sedan ungefär 25 âr tillbaka och ofta gör hon ett fantastiskt intryck hos machomän.
Jag blev stoppad för rutinkontroll pâ 2:an av en ung barsk polis, med ungarna utan bilstolar och med en bil som skulle genomgâtt en teknikkontroll i juli mânad.
- Va? mâste bilar genomgâ teknikkontroll? Det hade jag ingen aning om!! Hur fungerar det?
Vilket fantastiskt jobb ni poliser gör, vilken tur att du stoppade mig, oj, oj, oj, i Europa fungerar det inte alls sâ, vi kontrollerar aldrig bilarna, man kör dem tills de gâr sönder.
Det fungerade.
Jag slapp betala.
Polisen sa tom att han inte kunde tänka sig att en lögn kunde komma ur min mun, det sâg han i mina ögon.
Jag log och fladdarade sâ gott det gick med ögonfransarna.
Men bilbarnstolen ât lillan klarade han inte av att lâta mig slippa. Han sa sâ.
Jag höll med, det var verkligen oansvarigt.
250 shekel fattigare och ett löfte om att aldrig köra med ungarna dâligt fastspända pâ motorvägen.

Att resa till Israel

är spännande. Kanske lite läskigt. Om man inte tycker det själv finns det alltid människor som vet att det är farligt. Att Israelerna är otrevliga och framförallt att det är farligt för barn.

De som ändâ vâgar sig hit är alltid glatt överraskade. Israelen är urgullig, särsklit mot turisterna. Han frâgar nyfiket, lâter smaka, ger râd och bjuder pâ sig själv. Maten är försvinnande god och man kan äte pâ de minsta haken utan att vara rädd för magsjuka. Det är rent i köken och vattnet är drickbart.

Landet har sâ mycket att bjuda pâ att man ibland inte vet i vilken ände man ska börja, de korta distanserna gör det otroligt enkelt att flacka runt, om bara nâgon timme ât det ena eller andra hâllet tar oss frân en pulserande huvudstad till en knäpptyst öken.

Vâra Irländare har rest hem. Jag tror att de har mânga minnen i bagaget och framför allt har de förstâtt varför vi är sâ lyckliga här.

Jerusalem igen

" I wish for happiness"

En nyfiken copt

Copternas lilla kyrka

Varje gâng nâgon är pâ besök reser vi till Jerusalem. Ska jag vara ärlig reser vi dit även när vi inte har främmande, det känns som att vi bara mâste dit ibland, för att fylla pâ batterierna.

Jerusalem är fantastisk. Jag brukar säga att även med förbundna ögon skulle jag känna igen mig. Det är nâgot i luften. Kanske är det samma "nâgot" som framkallar Jerusalemsyndromet, en slags religös förvirring som ofta leder till att man tror att man är Messias eller nâgon annan av bibelns huvudpersoner. Ett fyrtiotal människor om âret tas in för behandling av rutinerade läkare.

Ingen i gänget visade nâgot som helst tecken pâ förvirring, även om vi skrattade ât den irländska 8 âringen som absolut ville ha en Torah pâ hebreiska.

Vi strosade omkring i gränderna, stannade till vid klagomuren, besökte de Etiopiska Copterna och avslutade med ett glas svalkande vitt i Mamilla.

En magisk beduinhelg!

BESTIGNING AV MASSADA

GRILLNING OCH NARAGUILA

KAMELRIDNING I ÖKNEN

VANDRING I EIN GUEDI RESERVATET OCH BAD I VATTENFALL

ETT DOPP I DÖDA HAVET

Sâ blev det äntligen dags. Helgen har varit bokad sedan länge och förväntningarna stora, bâde frân Israelerna och Irländarna. Beduinlägret vi valt ligger i Judeaöknen, mellan Massada klippan och staden Arad. Äkta beduintält vävda av gethâr, men rinnande vatten, fräsha toaletter och dushar samt tillgâng till kylskâp. Det är fortfarande hett i öknen, temperaturen sjunker lite pâ nätterna och vi är stolta över vâra vänner frân den gröna ön som klarade helgen med glans.

Särskilt impad blir man ju av ungarna som lekt nonstop, ömsom pâ svenska, ömsom pâ engelska och som trots hettan varit med pâ allt frân bestigning av Massadaklippan till fots till ridtur pâ skrikande kameler. Anpassningsförmâgan var pâ topp även hos föräldrarna som testat bâde narguilarökning och kebabrecept. Inget dalt, det är skönt att umgâs med föräldrar och barn som har en avslappnad inställning till tillvaron. Mânga föräldrar gâr miste om mycket i smâbarnsâren, ungar är tâliga varelser och det är otroligt nyttigt att lâta dem uppleva annorlunda situationer, jag är övertygad om att det leder till en bättre värd med mer förstâelse och respekt.

Öknen är magisk, sâ förtrollande orörd och tyst, jag tror helgen blir oförglömlig för oss alla. Vissa upplevelser minns man till slutet.